Vi behöver inte mörker – det är läbbigt nog
Förut skrek de unga kvinnorna om trygga rum, nu har vi skaffat och inrett dem
”Jag skulle vilja upphöja lifestyle som konstform”, sa jag i en paneldiskussion för några år sedan och minns hur näsorna rynkades. Jag kom inte längre med resonemanget än så, för det här var då när vi, som gillade att dutta hemma och göra fint, fortfarande var vidrigt töntiga. Vi ansågs fast i en borgerlig pose eller kvinnofälla, lurade bort ifrån det riktiga, intressanta i livet.
Nu, däremot, jämförs kokboksförfattare i yngre medelåldern med rockstjärnor och heminredningsinfluencers analyseras på stora kultursidor. Kakan Hermansson har bytt ut subversivt skapande mot self care, jag är inte längre ensam med att dutta. Greta Thurfjell som länge bevakat den här utvecklingen av tjejkulturen skrev i DN om internetkreatörernas bristande konstnärliga integritet och kallar influerarna för sell-outs.
Jag känner igen observationen, det gör alla som de senaste åren fått sitt flöde pepprat med samarbeten och köplänkar. Ändå är det lite som att Thurfjell plockat upp Allt om mat och blivit sur över att det där fanns annonser för gräddfil. För all nyss töntig livsstilsmedia finansieras såsom det alltid har gjort, de praktiska tipsen och produktrekommendationerna går hand i hand. Den stora skillnaden är att lifestyle nu har genomslag, anses vara viktigt.
Sedan, jag vet inte, rebel without a cause-ungdomen uppfanns så har identitetsskapandet placerats långt utanför hemmet. Coming of age är något man gör med hög risk, långt borta. Drakarna ska dödas och modet segra, det är först då en människa blir på riktigt. Gamla rockmyter och klubbkultur har alltid lockat med just det, det lite livsfarliga, tvålreklamens motsats.
Frågan är egentligen varför coola 20-åringar nu scrollar recept och lär sig arrangera snittblommor? Har de inte någon ack-så-genuin gitarrkille att dyrka, vad hände med don’t grow up it’s a trap? Det är inte bara de som får betalt som är hopplöst oromantiska, även följarna är intresserade av det praktiska och trevliga snarare än det omstörtande.
Sedan internet blev vad det är har de mörka subkulturerna och den utstuderade destruktiviteten som var synonymt med ungdom försvunnit. Alla som är födda på 90-talet har blivit groomade, såg jag någon skriva i sociala medier och nickade. I kontrast till den ständigt närvarande psykologiska avgrunden online vill jag inte söka upp ännu mer mörker, det är läbbigt nog redan.
Förut skrek de unga kvinnorna om trygga rum, nu har vi skaffat och inrett dem. Drakarna är ändå för många för att ha ihjäl.