Att skaffa barn är det ultimata skapandet
Anna Björklund och Lorentz Berger samtalar om gamla greker, internet och skrubba potatis-musik
”Du vet inte vem du är förrän du är en star”, sjöng det Grammis-vinnande underbarnet Lorentz. Nu har han haft sin sista konsert och meddelat att han lägger ner musikkarriären, för att i stället släppa en både kaxig och romantiktörstande diktsamling. Han möter Anna Björklund, författare till den omtalade essäsamlingen ”Kvinnomanualen”. Vet de vilka de är nu?
Vi beställer sicilianskt vin på en kall uteservering och bestämmer att det är jag som ska ta anteckningar. Det skiljer tio månader mellan oss och en månad mellan våra debutböcker men det känns självklart att jag är den som skriver ner vad som sägs när Lorentz och jag ses och pratar. Prosan är poesins ansvarsfulla moder, står det i hans diktsamling, och jag är hon, det brukar jag vara nuförtiden.
Lorentz brukade rappa om solnedgångar som inte gick att fånga och relationer som inte kunde hålla, om pengar och kläder, det kaliforniskt förgängliga. Jag älskade det, för att den ringade in det vi kom ifrån, det jag sedan lämnade.
Ditt album ”Kärlekslåtar” hade en väldigt specifik estetik. Beskrev det en livsstil som inte fungerar långsiktigt?
– Du tycker typ att det är musik om att inte committa, om att jaga en dröm?
Ja, om att gå runt och vara en boll av känslor som när som helst kan svänga?
– Att vara kär i att vara kär.
Ja, en annan sorts kärlek, inte den som skapar trygghet och alstrar barn.
– I din bok (”Kvinnomanualen”) är det ju mycket mer att gå emot samtiden, att slå rot, försöka grunda sig, hitta något mer riktigt. Du var nog tidig på bollen.
Touch grass. Redan i den första dikten i din bok (”En dans den döda sommaren”) skriver du om din son. Vet att jag är oartig nu, men varför har du inga barn?
– Jag hade med det i dikten för känslomässig tyngd, man får fuska i poesin, vilket är nice. Men det kanske är dags, jag är all for it.
Barn – det ultimata skapandet
Kärlek vill barn, har Anna Wahlgren sagt, och det är min erfarenhet. Jag undrar om det stämmer att det är tjejer som vill skaffa barn, men att unga män i vår generation drar runt i någon annan värld där sådant inte är på pappret. Är ni sådana?
– Drömmare? När jag skriver så visar jag mig för mig själv, kanske ser en annan längtan eller något som är sant som jag inte når annars. Jag vill kanske föra vidare det min pappa gav mig.
Det är ju det ultimata skapandet.
Lorentz skrattar.
– Ja.
Jag ska träffa min kompis Isabella Löwengrip sen, som också är lika gammal som vi. Efter hon kraschade började hon vandra mycket. I dina dikter nu är det ju mycket natur och rörelse, mycket träd och skrubba potatis och sånt. Gör du på samma sätt?
– Nej, jag tror att jag alltid haft det där. Det funkade inte i min musik bara, skrubba potatis-musiken lät aldrig bra. Nu är jag trött på att förhålla mig till den formen. I musiken så är det ju mycket musiken som målar upp det visuella och känslomässiga och då gillar jag när texterna är vardagliga och direkta. I dikten måste man måla bilderna också, man kan unna sig på ett annat sätt där.
”Jag är inte så mycket på internet”
Det där med att måla upp bilder. Jag har varit orolig för att alla i vår generation eller de lite yngre allihop är ett slags barnstjärnor, för att man tvingas att se sig själv utifrån på internet och presenterar sig som en produkt från ung ålder. Att man blir rädd för hur varje steg man tar ska se ut utifrån, vilket gör att man inte vågar ta hälften av dem.
– Jag är inte så mycket på internet. Jag tycker inte det är så intressant. Det känns naturligare att vara ärlig i musik och göra något av det, i stället för att prata ut i intet där. Jag gillar att prata, men i så fall mer så här.
Internet börjar bli ett losermedie?
– Det är ju ett torg. Jag vet inte om jag hade gått ut på torget och pratat om vi bodde i Aten heller.
Vi har ju båda mycket referenser till grekerna i våra böcker, till den klassiska världen. Du skriver om ”Aeneiden” till exempel, är det typ ett skämt?
– Skämt? Nej! Jag ville skriva om ännu mer stora diktverk men min förläggare strök dem, haha, ”Aeneiden” missade han. Det finns så vackra passager som inspirerat dikten den nämns i. Det är en härlig värld när man kan välja ur historien och filosofin och popkulturen, vi gör ju samma där.
I Acnes (klädmärkets) nya butiker har de stora marmorkolonner som ser ut som ur en serietidning. När jag såg det undrade jag, är det det här jag gör, ställer in en kolonn för att jag ska se ut som att jag är på riktigt? Och sedan säljer jag samma stretchpaltor som alla andra.
– Jag vet vad du menar men nej. Det är ju inte en pose.
Nej, det är ju genuint kul att läsa Platon.
– Ja.
”Skönhet, poesi, you gotta love it”
Jag tycker det klassiska känns mycket mer relevant än typ all 1900-talslitteratur, jag hittar mer stoff som går att använda i livet i någon tre tusen år gammal dikt om gudarna än hos de jävla nobelpristagarna. De hade mer intuitiv kunskap om människor, känns det som. Det kanske är att de levde i en sådan skräckvärld då, att de slog ihjäl varandra hela tiden, var närmre sitt inre djur.
– Och de försöker hitta ett sätt ur brutaliteten. Känslan av säkerhet kanske gjort att folk hoppat över att läsa dem, att de inte känts relevanta.
Det är så många ideologiska lager över det nutida, men det är väl det som håller ihop vårt trygga samhälle. Kostnaden är att man inte ser människor lika direkt, om alla går runt och ljuger lite varje dag så blir det lugnare.
– Det är bara att skriva fram en ny renässans. Skönhet, poesi, you gotta love it.
Det är det enda som är kul? Det och att köpa saker.
– Ja. Shopaholic.
Jag ska bygga ett hus nu, i lera med runda hörn. Vill såklart att det ska se så grekiskt och evigt som möjligt ut, haha.
– Bra smak.
Tack detsamma. Det finns ju en pjäs som heter ”Backanterna” som handlar om en familj som är för strävsamma, kanske som de som du kallar för pärmbärarna i dina dikter. De helgar inte guden Dionysos tillräckligt, så han straffar dem. Tycker du dekadens behövs mer i vår kultur?
– Nej, för oss är det nog mer det ljusa, apolloniska, som saknas. När man är ung tror man att det är de äldre som ska ordna allt och så blir man äldre och ba va? Ingen styr upp någonting. Dekadensen nu är inte romantisk eller extatisk, mer urartad och trött. Det finns ju en helig avundsjuka, typ den jag känner för ditt hus. Men jag tror inte på att drivas av hat eller vrede.
Du skriver att det är förutbestämt, att män måste gå från G’s to gents?
– Så är det.
Lorentz tar notan.