Ulf Linde är död
Akademieledamot, kritikerlegendar och jazzmusiker
Ulf Linde (1929-2013) var kritiker, museiman, samlare, professor, curator, jazzmusiker, skribent och folkbildare.
Hans verksamhetsfält var brett och av den arten att det krävs många namn för att försöka ringa in det. Men de sammanstrålade i en epok, den modernistiska epoken, vars konst, litteratur och musik upptog hans intresse. Efter studier i så skilda ämnen som bland annat kemi, filosofi och komposition, spelade han under 50-talet vibrafon med svenska storheter som Arne Domnérus och Putte Wickman.
Konsten är dock det område som han främst förknippas med, en karriär – om det nu är rätt ord för denne i bästa mening solitär – som inleddes som amanuens på Riksförbundet för bildande konst (föregångaren till Riksutställningar) 1951.
Samtidigt började han skriva konstkritik i Dagens Nyheter, där han så småningom blev fast medarbetare, fram till han 1968 blev professor i modern konstteori vid Konsthögskolan, en nyinrättad tjänst. 1977 blev han chef för Thielska galleriet och samma år valdes han in i Svenska Akademien på stol nr 11, efter Eyvind Johnson.
Ulf Linde var också ledande när det gällde att se till att Moderna Museets samlingar utökades med viktiga, modernistiska verk, framför allt av Marcel Duchamp, och tack vare den gärningen äger museet en av de förnämsta samlingarna av konstnärens verk. Vid sidan av Duchamp, som Linde sedermera (1986) skrev en bok om (Marcel Duchamp), var det främst dadister och kubister som tilldrog sig hans intresse.
Men det blev också böcker om Lennart Rodhe (1962), Siri Derkert (1964) och Ragnar Sandberg (1979).
Hans konstsyn fick spridning i de magnifika samlingsvolymer av kritik som kom ut under 80- och 90-talet, Efter hand respektive Svar och Presentation, vilka befäste hans gärning (redan 1960 hade den första essäsamlingen publicerats, Spejare) och där hans konstsyn manifesterades.
Det handlade om interaktion, ”inlevelse” (med inspiration från Lars Ahlin), men inte med det som avbildades, utan i tekniken, mediet: färgerna, formerna. Liksom den litterära texten i modern tid kan betraktas som ett partitur, så ska konsten tas emot på samma sätt. Först när konstverket står i dialog med betraktaren är det fullbordat.
Ulf Linde skrev som han predikade, kort, kärnfullt och musikaliskt, oaktat om det handlade om Piero della Francesca eller Lars Hillersberg. Hans försvar av den modernistiska konsten och sin konstsyn var skarp och i bästa mening auktoritativ, präglad av stor integritet och stor kärlek till de och det han skrev om.
En av hans sista böcker kom 2008, självbiografin Från kart till fallfrukt – 70 korta kapitel om mitt liv et cetera.
Som bekant: ars longa, vita brevis – konsten är lång, livet är kort.
I Lindes fall föreföll livet avundsvärt långt.
