Åsa Linderborg
Mysfyllot –
ett unket varumärke
Plura lufsar runt i sitt kök med bar jättekagge. Han grymtar, smågnabbas, sjunger en låt och lagar en och annan rätt till sina gäster. Han fyller på glasen.
Ljudfonden i Pluras kök är ett ständigt kluckande från flaskor som töms på sitt innehåll. Alla blir fulla och glada. Det är själva programidén. Plura ger intervjuer om sina minnesluckor. De börjar bli en del av hans image. Han är oemotståndlig.
Alkohol har blivit socialt accepterat på ett sätt som det inte har varit på kanske hundra år. I dag kan man bygga varumärken på att vara ett mysfyllo.
På bio visas nu en spelfilm om Cornelis Vreeswijk, visgeniet som söp ihjäl sig vid femtio års ålder och som under tjugofem års tid var en skandallöpsedel. Filmmakarna döljer inte spriten, men tar heller inte fram den smärta och svärta som präglade Cornelis alltför korta liv. Tvärtom blir krökandet (eller snarare blandmissbruket) något burleskt bohemromantiskt. Cornelis säljs in som ett mysfyllo, trots att de som arbetade och levde med honom vittnar om svek, aggressioner och nyckfullhet – alla de karaktäristika som präglar svåra missbrukare. Jag har inget emot ett positivt porträtt av Cornelis, tvärtom!, men det får inte vara förljuget.
Cornelis var en skönande, och skönandar får supa.
I dagarna släpps Olof Lagercrantz Vid sidan om (Wahlström & Widstrand). Det är dagboksanteckningar om författare Dagens Nyheters kulturchef umgåtts med (och besvärande nog recenserat) från fyrtiotal till sjuttiotal. Lagercrantz har använt skrivmaskinen som en mårdhårspensel, med vilken han med utsökt precision gjort miniatyrporträtt av Erik Lindegren, Lars Forssell, Johannes Edfeldt, Harry Martinson med flera. Det är ömsom skoningslöst, ömsom ömsint, men framför allt är det anteckningar om alkohol.
Lagercrantz återger sittningar där de intellektuella giganterna förlorar sig i fylleprat så dumt, att han skräms. Ansiktena är stundvis så alkoholtyngda, att de riskerar lösas upp i de fyra elementen.
Skönanden är alltid en man.
Lena Nyman och Monica Zetterlund hade begåvat oss med ännu mer, om de inte försökt låsa in sina demoner i en pava. Det finns
ingen fryntlig air över deras tragedi – ska heller inte finnas. Men kvinnlig alkoholism – som växer snabbt – är skamlig på ett helt annat sätt än mäns, inget vi pratar om och absolut inget att bygga varumärken kring. En kvinna kan aldrig bli ett mysfyllo.
För 30 år sen pratade vi om alkoholismen som det folkhälsoproblem det är. I dag är det en ickefråga, huvudsaken staten får in sina skatteintäkter.
Många som dricker alkohol dricker lite för mycket, men är för den skull inte alkisar. Mysfyllot blir det legitimerande måttglaset: så där full är i alla fall inte jag.
Mysfyllot är en konstruktion som bara finns i offentligheten. I verkligheten ser han helt annorlunda ut.
