Högerns spöke
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-11-25
C-M Edenborg om succédeckaren som jagar korrupta politiker och kristna extremister
Prosa
» Värt att dö för
Lee Child
Översättning Anders Bellis
Damm förlag
Med 40 miljoner exemplar sålda över hela världen är britten Lee Childs böcker om Jack Reacher en kraft att räkna med. Sedan debuten 1997 har han fått ur sig en om året, förutom 2010 då det kom två.
Hjälten är närmare två meter lång och hundratrettio kilo muskler stor. Han är en före detta militärpolis som liftar runt i USA utan bagage (han köper nya kläder var tredje dag). I början av varje bok råkar han i besvärligheter och känner sig manad att hämnas eller stöter på någon oskyldig människa som hamnat i tråkigheter.
Den senaste Reacher-deckaren heter Värt att dö för, liksom de tidigare är den översatt av Anders Bellis. Landskapet är typiskt Lee Child-land: ödslig, flack amerikansk landsbygd. Handlingen är också typisk. Reacher liftar in i början och liftar ut på sista sidan: bakom hans rygg slickar lågorna från skurkarnas hem gryningshimlen. Varje kapitel har en cliffhanger. Det är oavbrutet fängslande.
Child tycker om att få läsaren att känna maktlösheten och förtvivlan hos en svag människa som utsätts för en förkrossande, ogenomtränglig och samvetslös övermakt, för att därefter bota nöden genom att slänga in ängeln Reacher som krossar de elaka och återställer lyckan.
På många sätt förkroppsligar Reacher en dröm många av oss delar, tvärs genom våra vanliga livs förvirring, fattigdom och komplexitet. Han är osentimental, orädd och oberoende. Han bekymrar sig inte om familj, framtid, pengar, status, sociala medier. Han har ingen dödsskräck eftersom det knappast vore rationellt. Han är helt igenom praktisk och ser sig själv och omgivningen på ett närmast vetenskapligt sätt:
”Jag var lite skakad. Som vanligt. Överskottet av adrenalin brände inombords. Binjuren är en långsam jävel. Sedan överkompenserar den. För mycket, för sent. Det tog mig tio sekunder att hämta andan. Tio till att lugna ned mig.” (Det ögat inte ser, 2010)
Denna hyperrationella varelse uppstår i en hyperrationell text som skildrar tillvaron som ett dataspel med givna parametrar. Särskilt gillar Child detaljerade spatiala beskrivningar: det är som att han skriver fram en sorts arkitektur snarare än gestaltar skeenden. Kanske hänger det samman med författarens bakgrund som producent till teveserier.
Hårdkokta deckare har ofta varit högervridna (Spillane, Ellroy). De har hetsat mot stereotypiska terrorister, nazister och pedofiler. Child skiljer sig på ett uppfriskande sätt: hans romaner är demokratiska snarare än republikanska. Den våldsamme vilden Reacher angriper nihilistiska vapenhandlare, korrupta politiker, kristna högerextremister. Det är inte deckare för Tea party-rörelsen. Det är inte konstigt att Bill Clinton kallat dem sin favoritläsning.
I flera av böckerna knyter Child an till arvet från Dashiell Hammett och visar en förkärlek för att skildra korrupta amerikanska småstäder där politiker och kapitalister i symbios trakasserar invånarna, och där Reacher träder in och rensar upp, omutligt hederlig.
I varje bok belönas hjälten med en flyktig men innerlig kärlek från en äldre, yrkesverksam kvinna, vars fantastiska skönhet inte ägnas särskilt mycket plats i texten.
Tyvärr har ett nytt, unket element smugit sig in i de senaste Reacher-deckarna. Samtidigt som den amerikanska politiken har vikt av från Bush-erans mörkblå kurs, har Child gått åt motsatta hållet. Plötsligt spinner han trötta, platta intriger om terrorister och pedofiler.
Plötsligt bara måste alla karaktärer som kommer från Mellanöstern påstås ”lukta illa” och ligga med getter.
Den sortens beska fläckar misspryder även Värt att dö för. De sabbar för läsare som vill unna sig att drömma om ensamma, starka män som för en gångs skull slåss på rätt sida.
C-M Edenborg
