Lita inte på kärnkraftskramarna!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-30

Nya kärnkraftverk kan inte rädda klimatet. EVA MOBERG bemöter en lobby som gått till ny offensiv

Vad driver kärnkraftlobbyn?

Det pågår en stor offensiv för kärnkraft just nu. Huvudargumentet är starkt förenklat och därför slagkraftigt. Det lyder: ”Koldioxiden bidrar mest till växthuseffekten, och kärnkraften släpper inte ut koldioxid, alltså måste vi välja den”. På sikt är det här det säkraste sättet att hamna ur askan i elden. Vad vi istället måste göra är att hålla minst tre saker i huvudet på en gång.

(1) Kärnkraften avger inte koldioxid under själva driften. Däremot slukar hela processen – uranbrytning, anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande och rivning av reaktorer, avfallshantering – ofantliga mängder fossila bränslen.

(2) Koldioxiden som sådan är inte det största hotet. Det är den uppvärmning av biosfären den åstadkommer. Och här bidrar kärnkraften även under drift. Dess verkningsgrad är nämligen bara 30–35 procent, alltså sämre än ett kolkraftverks. Det mesta blir med andra ord spillvärme. För Sveriges del handlar det om över 150 miljarder kilowattimmar från kärnkraften per år som bidrar till jordens uppvärmning.

Kärnavfall och reaktorhärdar måste oavbrutet kylas och verken ligger därför oftast vid vatten. De tar in kallt vatten och släpper sedan ut hett vatten i hav och floder. Det pågår en oavbruten upphettning av kopiösa mängder kallt vatten.

(3) Kärnkraften blir själv den mest långsiktiga faran i och med de klimatförändringar som vi vet kommer i vilket fall som helst. De naturkatastrofer som det ännu olösta slutförvaret måste kunna tåla i en halv miljon år – drastisk höjning av havsnivån, extrem torka, översvämningar, jordskalv och jordskred – kommer nu ganska snart. Hur säkerheten ska kunna upprätthållas i vår turbulenta framtid är mer gåtfullt än någonsin.

Det här kan vi redan se början på. I Frankrike ligger 37 reaktorer vid floder. De varma somrarna 2003, 2004 och 2006 blev flera floder för varma och reaktorer fick stoppas eller nedgraderas. På en del håll blev vattenståndet så lågt att utspädningen av radioaktiva ämnen blev otillräcklig. Liksom i Tyskland höjde man de tillåtna gränserna för temperaturen i flodvattnet. Frankrike, med störst andel el från kärnkraft i världen, tvingades importera stora mängder el utifrån.

I Spanien tvingades man stänga den reaktor som svarar för 20 procent av landets elförsörjning för att vattnet blev för varmt i floden Ebro. I Browns Ferry, Alabama, fick en reaktor stängas och två nedgraderas för att vattnet i Tennessee River blivit för varmt.

Föreställningen att kärnkraften skulle kunna hejda växthuseffekten baseras dessutom på partiell blindhet. Det talas till exempel om att den svarar för 15 procent av jordens energiförsörjning, men det är fel. Det gäller 15 procent av elförsörjningen. Av den totala energianvändningen står kärnkraften bara för 2–3 procent.

Om kärnkraften på något meningsfullt sätt ska minska koldioxidutsläppen i världen behövs det allra minst 1500 reaktorer i drift. I dag är antalet 439, fem färre än för fem år sedan. Många börjar nu bli uttjänta, ett hundratal måste stängas snarast.

Även om reaktorerna skulle få drivas 40 år, så skulle det, för att bara upprätthålla dagens antal på 439, behöva planeras, byggas och startas en och en halv reaktor varje månad till 2015, och därefter en reaktor var 18:e dag under nästa decennium. De resurser och den energiåtgång som skulle krävas bara för detta gör allt prat om kärnkraften som utväg till i bästa fall önsketänkande. Framtida generationer måste sedan ha resurser och kompetens för rivning och dekontaminering av alla dessa reaktorer och deras avfall.

Storbritanniens premiärminister Gordon Brown gav nyligen klartecken till ny kärnkraft, vilket tacksamt används som ett slags argument i svensk opinionsbildning. Ingen påpekar att Brown här har kört över regeringens eget rådgivande organ, Sustainable Development Commission. Dess rapport The role of nuclear power in a low carbon economy är en omsorgsfull genomgång av alla aspekter med ett brett uppbåd av forskare. Bland annat visas att en fördubbling av den engelska kärnkraften endast skulle minska koldioxidutsläppen med 8 procent, räknat på 1994 års nivå. Varje planering för ny kärnkraft avvisas med bestämdhet (se www.sd-commission.org.uk/scotland ).

Den svenska pressens bevakning av kärnkraftens negativa sidor inskränker sig till de många felen och misstagen i våra reaktorer (nog så allvarliga i och för sig). Uppdrag gransknings reportage i SVT om uranbrytningen förbigicks till exempel med total tystnad, trots dess sakliga tyngd och blodisande bilder av väldiga landområden som efter brytningen måste hållas strängt isolerade för all framtid.

Inget nyhetsvärde tillmättes heller det tyska strålskyddsinstitutets signifikanta rapport nyligen från en undersökning utförd av Tysklands barncancerregister. Den visade en ökning av cancer med 60 procent bland barn under fem år som bodde inom en omkrets på fem kilometer från ett kärnkraftverk. Risken för ökning av leukemi var 117 procent.

Den aktuella offensiven drivs inte av förnuft. Vad ligger egentligen bakom den? Vi har elöverskott, enorma möjligheter till hushållning och effektivisering, och både vindkraft och solceller kan nu framställas billigare än ny kärnkraft. Ska vägen för dem få blockeras av kärnkraften ännu en gång?

Och här har jag inte ens snuddat vid den kanske värsta aspekten: kopplingen kärnkraft/kärnvapen och spridningen av kärnvapen, i en värld med oförutsägbara förändringar och infernaliska konflikthärdar.

Eva Moberg