Digitala dispyter sköts ändå bäst irl
Analoga samhället omsluter fortfarande det digitala
Äktenskapet mellan litteraturen och massmedia knakar i fogarna. Om litteraturen anför sina förfäder och det sätt som dessa beträtt världen (tryckta böcker), så styrs massmedia i sin digitaliserade skrud av ekonomiska och tekniska påhejare. Oaktat att den tryckta litteraturen alltid har ingått i ett ekonomiskt kretslopp av något slag och att de båda världarna än så länge inte har ansökt om skilsmässa, så hävdade Magnus William-Olsson på gårdagens debatt på ABF i Stockholm – Litteraturen och massmedia: en krisande relation? – att äktenskapsskillnaden är ett faktum: vi lever i den postdigitala eran.
Varken moderator Ulf Eriksson eller paneldeltagarna Malin Ullgren och John Swedenmark ville gå riktigt så långt. Om Swedenmark ser ständigt ökande svårigheter med att försöka upprätthålla ett slags diskuterande offentlighet (allt fler böcker, allt mindre spaltutrymme), så menade Ullgren att det än så länge saknas några stabila digitala hierarkier inom kulturkritiken. Därför fungerar ofta fortfarande papperstidningens recensioner som ett slags nav för fortsatta samtal, även de på nätet.
Som alla goda samtal väckte diskussionen fler frågor än den gav svar. Men det saknades ett lite bredare perspektiv. Begrepp som offentlighet, massmedia eller det individuella subjektet definierades aldrig. Digitaliseringen omsluts trots allt (än så länge) av ett analogt samhälle. Det offentliga samtalet må vara papperstidningen otrogen med både teve och nätet, men en inte alldeles osannolik hypotes är att vi går mot ett slags samboförhållande mellan de olika plattformarna, gamla som nya. Den nya människa William-Olsson dristade sig till att utnämna, homo attentus, den uppmärksamma människan, är nog ännu på sin höjd en digital vålnad. En sak står klar: samtal av detta slag sker bäst analogt och irl.