Därför vill jag fira August Strindberg
Författaren för komplex för att enkelt bli firad
I morgon är det hundra år sen August Strindberg dog. Firandet har pågått överallt, utan att ha riktigt tagit fart.
Kanske är den uteblivna klang- och jubelfesten ett uttryck för att Strindberg fortfarande är allt för kontroversiell och komplex för att enkelt låta sig bli ett allmänt festföremål.
Strindberg stormade mot högern men var aldrig oreserverad arbetarrörelsens man, även om den i efterhand har försökt framställa det så.
Under storstrejken 1909 tillhörde Strindberg, med Erik Hedéns ord, ”de tigande diktarna” som svek arbetarklassen. Först året efter klev Strindberg fram, i vad som skulle bli 1900-talets största intellektuella fejd. Han svingar sitt svärd mot borgerlighetens alla institutioner: adeln, monarkin, militären, Svenska Akademien, första kammaren … Artiklarna publicerade han i Stormklockan och på Fram förlag, och blev därmed ett vapen i händerna på socialdemokratiska ungdomsförbundet i dess strid med partiledningen.
Ungdomsförbundet med Fredrik Ström och Zeth Höglund i spetsen utvecklade en Strindbergkult som var svårt störande för Branting. ”Dessa Strindbergska rötmånadsdagar” undslapp sig partiledaren när det blev tal om en nationalinsamling och folkets alternativa nobelpris. Branting hade inget behov av en folktribun som krävde en långt radikalare politik än den han själv stod för.
”Akta er för liberala Junkrar,” varnade Strindberg, ”som peka åt vänster men såvera sig åt höger”. Uppmaningen riktade sig mot alla liberaler, även dem i socialdemokratins ledning.
Men som Björn Meidal konstaterar i sin doktorsavhandling Från profet till folktribun (1982), var den på slutet radikaliserade Strindberg en ideologiskt svår nöt även för ungdomsförbundet. Han accepterade aldrig det marxistiska klassbegreppet, han var helt främmande för industrialismen och anslöt sig först sent till idén om allmän rösträtt – för män. ”Om ni affischerar ateism, så vill jag icke skriva i Er tidning!” deklarerade han.
När Strindberg dog kunde arbetarrörelsen plocka det man behövde ur hans produktion. Resten lät man vara.
Det är ett öde för varje intellektuell; ingen originell tänkare efterlämnar ett författarskap utan inre motsättningar. Att Strindberg fortfarande är kontroversiell och därmed firandet ängsligt är således ett tecken på att han ännu lever. Bara döda stormhattar borstas med kraft. Vill vi fira Strindberg, ska vi återuppliva striden från 1910–1912: Vilken position ska Strindberg ha?
I morgon publicerar Aftonbladet Kultur fyra dussin kulturpersonligheters syn på nationalskalden. Tre ord dominerar: galen, kvinnohatare, geni. Få plockar fram radikalen och makthäcklaren.
Själv firar jag Strindberg för integriteten, temperamentet och humorn. Och för att han med ett våldsamt språk kunde sätta sån kraft bakom sin samhällskritik, att han än i dag skakar om.