Dags att se på Ulrike Meinhof utan lidelse
I onsdags publicerade Expressen – för vilken gång i ordningen? – en artikel där jag buntas ihop med Ulrike Meinhof. Tokliberalerna är barnsligt fixerade vid oss båda och den här gången är det Jens Christian Brandt som kvider över min recension av Jutta Ditfurths biografi Ulrike Meinhof ( Aftonbladet 27/9).
”Den svenska kultureliten har alltid varit strikt avvisande mot demokratier på tysk mark”, hävdar Brandt i en formulering som gör oss som uppskattar Ditfurths bok ansvariga för allt från Sven Hedin till dem som i DDR fantiserade fram ett paradis. Han tycker synd om Tyskland, och raljerar osmakligt över det faktum att tusentals nazister efter kriget kunde upprätthålla sina högt uppsatta tjänster som om ingenting hade hänt. Han ser inte heller några problem med att förbundsstaten införde yrkesförbud för vänstersympatisörer, kriminaliserade det kommunistiska partiet, åsiktsregistrerade och förföljde hundratusentals radikaler av alla slag och satte rättssystemet ur spel. I stället framställer han BRD som en ovanligt god och anständig demokrati, han till och med frågar ”om det någonsin funnits en demokrati där ’regimkritiska åsikter’ stått så högt i kurs som i dåtidens Västtyskland”.
Det har gått mer än trettio år sedan Ulrike Meinhof mördades eller, lika troligt, begick självmord. Någon gång måste vi börja se intellektuellt och lidelsefritt på den tyska terrorismen, våga höja oss över de moraliska imperativen. Jag försökte göra både det förflutna och Ditfurths bok rättvisa genom att diskutera dialektiken mellan den Västtyska repressionen och den vänster som i det massiva folkupprorets periferi tog till vapen. Men tvärtemot vad Brandt ger sken av, beklagar jag att hon inte dröjer vid de svåra frågorna eller redogör för de alternativ som vänstern hade att välja mellan. Jag skriver att Meinhof var konsekvent som gick från skrivbordsradikal till aktivist, men också ansvarig för sitt eget våld. Tidigare har jag konstaterat att Röda Armé-fraktionen, som började som fascismens antites, objektivt spelade reaktionen i händerna. När de tog till vapen arkebuserade de en rörelse som samlade miljoner medborgare för krav på avnazifiering, demokratisering, demilitarisering och social rättvisa. Det är Meinhofs personliga öde och hela vänsterns tragedi, men knappast något som borgerligheten sörjer – tvärtom står den i tacksamhetsskuld till RAF som med en skottsalva lyckades riva barrikaderna och avradikalisera hela arbetarrörelsen ( Aftonbladet 23/4 -03, se även antologin Håll med eller håll käft, Atlas 2008).
I Jens Christian Brandts litania är Jutta Dirthfurts bok helt frånvarande. Den nämns inte ens vid namn, inte heller att det är Expressens (avgående) kulturchef Per Svensson som tillsammans med sin hustru Ann-Sofie Svensson har översatt arbetet på Albert Bonniers förlag. Mycket tyder på att Brandt inte hann läsa boken innan han rasande kastade sig över tangenterna, där han även försöker hamra ner Sara Stridsberg för en recension i Dagens Nyheter (20/9).
Randnotering i sammanhanget: Vad får honom att fräckt nonchalera Ulrika Kärnborgs gästrecension i Expressen (29/8)? Själv är jag nyfiken på varför makarna Svensson väljer att göra svensk text av en biografi som så präglas av författarens självidentifikation. Kanske tycker de precis som jag, att det är den problematiska litteraturen som oftast bildar det bästa diskussionsunderlaget. Därmed inte sagt att alla som ger sig in i diskussionen har något vettigt att säga.