Kemisk vällukt klår inte kaprifolen
När Harriet Hjort skrev sin bok om ”äkta” parfymtillverkning i Frankrike (Parfym, 1966) hade de syntetiska medlen bara börjat ersätta blommorna. Nu dominerar de världens parfymutbud. Men förr i tiden, ända ifrån forntidens nardus, aloe, kassia och myrra och var det bara de rika som hade råd med parfym, numera har många, till och med fattigpensionärer råd med lite kemisk vällukt.
Men en av de saker som förvånar angående konstgjorda dofter är att vissa rätt van-liga blomlukter - som liljekonvalj, som under min uppväxt i princip av synonymt med billig golukt och au de cologne - ändå är så svåra att fånga ”på riktigt”. Det vi vant oss vid som liljekonvalj är surrogatet, Hydroxyl-citronella.
Och det är lika svårt att få in kaprifol i en flaska. Vilket gläder mig, på sätt och vis, för då besannas känslan av exklusiv njutning, nästan nåd, då jag vissa sommarkvällar passerar den rätt taniga busken som klamrar sig fast i sin spaljé utanför min hyreshusport och låter mig andas de enstaka flikiga orange-rosa blommornas doft.
Det är bara i mörkret den ger ut sin ljuvliga, helt gratis, till vem som helst. På dagen sluter den sig.
