Vatten, en källa till krig
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-12
VANDANA SHIVA om storföretagens ekonomiska rovdrift
Oljekrig, vattenkrig, markkrig, atmosfäriska krig: detta är globaliseringens verkliga ansikte, en globalisering vars aptit på naturresurser överstiger hållbarhetens och rättvisans gränser.
Där det finns olja, där råder konflikt. Oavsett hur mycket kulturkrigsfernissa som appliceras på invasionerna av Afghanistan och Irak (och hotet om en invasion av Iran), så var och är den verkliga frågan kontrollen över oljan. Tidskriften i> Times huvudnyhet den 22 maj handlade om , de konflikter som oljan har lett till i Nigerdeltat. för den 15 maj innehöll artiklar om oljepolitik, som beskrevs som "den svarta konsten". Olja ligger till grund för den strategi som Hugo Chavez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia utvecklat och som syftar till att dra upp linjerna för en postglobaliserad och postimperialistisk karta över världen.
I likhet med olja håller vatten på att bli en källa till krig i takt med att också denna naturtillgång kommersialiseras och privatiseras, däms upp och transporteras långa sträckor. Stora dammar avleder vatten från flodernas naturliga dräneringssystem. När man förändrar en flods flöde så förändras också vattendistributionen, i synnerhet om projektet innefattar transport av vatten mellan olika flodområden. En förändring av vattendistributionen leder ofta till dispyter mellan olika delstater eller områden, vilka snabbt eskalerar till konflikter mellan centralregeringar och delstater.
Varenda flod i Indien har kommit att bli föremål för omfattande och olösliga konflikter runt ägande och distribution av vatten. Till och med skogsbanditen Veerappans kidnappning av den populära indiska filmstjärnan Rajkumar år 2000 hade samband med en vattenkonflikt, nämligen den mellan delstaterna Karnataka och Tamil Nadu angående vattnet från Kaverifloden.
I Nordamerika har konflikten mellan Förenta staterna och Mexiko om Coloradoflodens vatten intensifierats på senare år.
Vattnet i floderna Tigris och Eufrat, som i tusentals år har bevattnat jordbruket i Turkiet, Syrien och Irak, har föranlett ett flertal stora sammandrabbningar mellan de tre länderna. Båda floderna har sin upprinnelse i Turkiet, vars officiella ståndpunkt är: "Vattnet är lika mycket vårt som Iraks olja tillhör Irak."
Kriget mellan israeler och palestinier är i viss utsträckning ett krig om vatten. Den flod som striden gäller är Jordanfloden, som nyttjas av Israel, Jordanien, Syrien, Libanon och Västbanken. Israels omfattande industrialiserade jordbruk tar såväl flodvatten som Västbankens grundvatten i anspråk. Trots att bara tre procent av Jordans flodområde ligger i Israel, så tillgodoser floden 60 procent av landets vattenbehov. 1967 års krig handlade i praktiken om ockupation av färskvattentillgångarna på Golanhöjden, i Galileiska sjön, i Jordanfloden och på Västbanken.
Som Mellanösternforskaren Ewan Anderson konstaterar: "Västbanken har blivit en livsviktig vattenkälla för Israel, och man skulle kunna hävda att denna aspekt väger tyngre än andra politiska och strategiska faktorer."
Ekonomiska medel från Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken utlöser också vattenkrig mellan delstater och medborgare.
När en damm uppfördes vid Banasfloden i Rajasthan för att avleda vatten till städerna Jaipur och Ajmer, till exempel, blev fem bybor som deltog i en fredlig demonstration som krävde att vatten skulle göras tillgängligt för lokal användning ihjälskjutna av polisen; detta skedde den 26 augusti 2005.
Det 200 miljarder dollar dyra gigantiska "flodsammanbindningsprojektet" kommer att dämma upp och avleda varenda flod i Indien och med största säkerhet utlösa miljoner vattenkrig.
I stället för att erkänna att globaliseringens ekologiska fotavtryck krossar landområden och människor talar den nya kulturellt och intellektuellt rotlösa eliten om att det finns alltför många människor på jorden. De talar till och med om naturresurser som en komparativ nackdel.
En artikel som delstaten Keralas finansminister skrev nyligen hade titeln "När naturtillgångar utgör ett hot mot nationer: komparativa nackdelar" ( Alok Sheel, Financial Express, 12 april 2006). Artikelförfattaren skriver: "Uppfattningen att naturtillgångar kan bidra till nationers komparativa nackdel är relativt ny. Om staten är oförmögen att upprätthålla den allmänna ordningen så kommer den ekonomiska aktiviteten antingen att kollapsa eller flytta någon annanstans. Naturresurser kan emellertid inte flytta och utgör ett lätt byte för militanta grupper."
Författaren hävdar vidare: "Naturtillgångar har inget ekonomiskt värde vid källan. Det som skänker dessa resurser ett ekonomiskt värde är i stället de ständigt ökande möjligheterna att delta i världshandeln, något som underlättas genom avskaffandet av handelshinder."
Det är emellertid just denna handelsliberalisering som ger storföretagen möjlighet att inkräkta på lokalsamhällens ekologiska utrymme, vilket ger upphov till konflikter.
För de lokala invånarna har naturtillgångar som mark och vatten definitivt ett värde. Att förneka värde vid källan är detsamma som att förneka den hävdvunna nyttjanderätten till marken och vattnet.
Det är på det här sättet som nyliberala ekonomier skapar en ekologisk och social blind fläck och lyckas omdefiniera naturtillgångar, själva grundvalen för livet, som ett "hot" och en "komparativ nackdel".
Problemet är inte naturtillgångarna utan frihandeln och globaliseringen.
Problemet är inte människorna utan storföretagens girighet och samarbetsprojekt mellan storföretag och stater som går ut på att lägga beslag på människors tillgångar och kränka deras grundläggande rättigheter.
Om globaliseringen drivs på obevekligt kommer dessa resurskrig att öka i omfattning och globaliseringen kommer att köra fast på grund av ekologiska katastrofer och konflikter om resurser - eller så kommer rörelserna för ekologisk hållbarhet och social rättvisa att lyckas stå emot globaliseringens ekologiska rovdrift och lägga grunden för en Earth Democracy, i vilken vi lever varsamt på jorden och delar dess tillgångar på ett rättvist sätt.
Vandana Shiva
