Vad är en "fackbok"? Allt som inte är påhittat?
Augustpriset är inte längre en pinsam parentes, men man har fortfarande svårt med kategorierna
Sedan Augustpriset, förläggarbranschens eget pris, lyckats jobba sig upp från en pinsam parentes till årets näst viktigaste litteraturpris, har träffsäkerheten ökat. Inte minst vad gäller nomineringarna till årets skönlitterära bok.
Både Johannes Anyurus fina En storm kom från paradiset och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är böcker som ritar om den homogena litteraturkartan. Anmärkningsvärt detta år är att ingen endaste liten diktsamling kommit med. Representant för icke-prosan blev i stället Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg.
Större problem har juryn i fackboksklassen. Här dominerar viljan att inte bli för svår och ideologiskt kontroversiell, och att alltid nominera minst en bilddominerad bok. Inget ont om konstnärligt och journalistiskt fotografi. Men blir det en fackbok?
Att under rubriken fackbok dra in allt från genusteoretisk ekonomitext, spökskriven självbiografi till fotobok från Surinam speglar ett klimat där ”fackbok” är allt som inte är helt påhittat. Och där de bästa fackböckerna är de som redan har uppmärksammats. Att fyra av sex nominerade är utgivna på Bonnierförlagen speglar också vilka muskler som tycks krävas här.
Med barn- och ungdomsboksnomineringarna är det i princip tvärtom. Här hittar den intresserade just precis den litteratur som inte får någon framskjuten position någonstans, utom möjligen hos engagerade bibliotekarier. Den 26 november avgörs det hela.
