Kvinnorna på gränsen

Tre pjäser av Sara Stridsberg i en volym

En bit in i Sara Stridsbergs pjäs Medealand, säger den Gudinna som står vid Medeas sida när hon i sin förtvivlan försöker avsäga sig sin identitet:

”Medea är alltid Medea. Någon måste vara Medea.”

Just det.

Någon måste vara den galna kvinnan, den rasande furien, hon som förtär sig själv med en eld som är större än August Strindbergs, jag lovar. Någon måste slakta sina barn av hämndbegär och svartsjuka, någon måste skjuta Andy Warhol med tre illa siktade skott mot mage och bröst.

Någon måste vara den kvinnan för att alla vi andra pappas flickor (och pojkar) ska kunna mysrysa i soffhörnet och samtidigt utnyttja hennes samhällsomstörtande vansinne, sno åt oss en liten, liten flik av hennes blodfläckade fana och vaja lite försynt med den vid lämpligt tillfälle.

Det är en del av storheten i Sara Stridsbergs författarskap tänker jag, när jag nu läser en samling med tre av hennes pjäser: Medealand, Valerie Solanas ska bli president i USA och ännu inte spelade Dissekering av ett snöfall. Detta att hon visar gränskvinnans position i förhållande till normalsamhället. Hur viktigt det är för oss att hon finns. Och hur mycket av henne som finns i oss, bara mycket nedtystat och väl gömt, vi orkar inte leva i den ensamhet och hemlöshet som blir priset.

Det här är tre verk skrivna för scenen, men ovanligt läsvänliga sådana, med ett eget flöde även som läst text, en egen rytm och kraft. Så skriver också Sara Stridsberg även i sin prosa gärna dialoger som framförs i ett imaginärt rum, en sorts tablåer där hon tvingar det förflutnas gestalter att kliva fram och tala.

Det finns något besvärjande eller rituellt i de här texterna, en dragning mot det mytiska i symbolmättade ordmassor som liksom vill tala fram en ny bild, en ny verklighet. Det är suggestivt, intensivt och ganska så romantiskt med trasigheten som ideal i en smutsig värld, sårigheten en styrka.

De tre kvinnor hon har valt som objekt för sin dramatik är också lätta att fascineras av.

Det är Medea som lämnas av sin man Jason och samtidigt landsförvisas, efter att ha fött honom två barn och

därmed offrat sin självständighet och sin styrka: ”Jag är nedskjuten nu, styckad framför dina ögon. Måltavla. En enkel måltavla”. Hon har blivit ett evigt blödande sår, ett vandrande underliv, för hans skull. Ändå lämnar han henne och hennes vrede är utan gräns.

Valerie Solanas, Scum-manifestets författare, hon som sköt på Andy Warhol, hon som sålde sig, redan huvudperson i Sara Stridsbergs prisade roman Drömfakulteteten. Pjäsen Valerie Solanas ska bli president i USA är en scenisk version av samma berättelse – den döende Solanas på horhotellet, tillbakablickar, den duktigt antecknande Daddy’s girl som arbetar på en avhandling om ”queera läckage”.

Och så drottning Kristina, kallad Konungaflickan i nyskrivna Dissekering av ett snöfall. Drottningen som vägrade att gifta sig och föda en liten tronarvinge, flickan som prompt skulle växa upp till kung. Lynnig, domderande och omöjlig, men samtidigt den kyligaste av dessa tre och den som gömt sin kärlekslängtan bäst.

Tre kvinnor som slår sönder sig mot muren som avgränsar vad kvinnor får vara och aldrig godtar kvinnoskapets grundpremisser. Att bli avelskossor, som Valerie Solanas skulle kallat det, i en vrede mot moderskapets villkor som hon delar med Medea och Konungaflickan. En blödande köttfälla som slutligen och oåterkalleligen förvandlar en till Kvinna, helt i patriarkatets våld.

Men det fina med de här tre kvinnoporträtten, eller till kvinnoporträtt förklädda kollektivberättelserna, är hur de rör sig mellan hat och längtan, mellan svärd och sår. Att det i dem inte finns några fasta offer- eller förövarpositioner utan att raseriet och sårbarheten finns där samtidigt, hela tiden.

Och Sara Stridsberg räddar sig på gränsen till ett unket romantiserande av den självskadande flickkvinnan just för att hon låter oss se världen genom henne, det är strukturen som blir tydlig – hela det bygge som gjort det omöjligt för henne att leva. DÅ blir det uppfriskande i stället, en droppe clear eyes. Klarögda blir vi av Stridsbergs konungaflickor: kompromisslösa, sårbara, könsöverskridande och sönderslagna.

Jenny Aschenbrenner