Kamp mot den invasiva arten – och om makten

Pooneh Rohis roman om ett kollektiv på en ö blir för skissartad

Amelie Björck

Publicerad 04.00

Atlantis

”Måste alltid den enas utbredning innebära den andras reträtt?” Jag läser orden på sidan 173 i Pooneh Rohis nya roman ”Atlantis” som en nyckelfras. Här knyts berättelsens två huvudmotiv ihop. Å ena sidan handlar det om sidenörten, en högst verklig invasiv art (nu spridd i Skåne och på Västkusten), som med sina vackra rosa blommor för varje år lägger under sig alltmer yta på fiktiva Viddö. Med sina rhizomatiska rötter kväver växten all mångfald.

Å andra sidan handlar det om ett kollektiv på ön, vars lyckliga nybyggarfas med åren omformas enligt samma mönster. Utan att någon egentligen vill något ont, uppstår en fåordig maktkamp med utstötande effekt. Några får fäste, andra drivs iväg eller väljer självmant att lämna ön för kaoset de en gång flydde från.

Upplägget för Rohis roman är bekant från en hel undergenre inom cli-fi och dystopi-litteraturen. Det handlar om att leva i ett undantagstillstånd, i en sluten zon, medan världen går under. Samtidigt är den yttre dramatiken minimal i ”Atlantis”. Ingenting exceptionellt händer på ön, utom en utebliven matleverans. Kollektivet jobbar på enligt fastställt veckoschema; bygger en stenmur mot sidenörtens spridning, påtar i växthuset, turas om med kökstjänsten. Det viktiga sker under vardagsmödornas yta.

I sin förra mycket slimmade roman, ”Höljet”, koncentrerade sig Rohi med stor effektivitet på de inre händelserna hos en nybliven mor utan klassiska modersinstinkter. I ”Atlantis” är det som att hon vill pröva något annat; att gå utifrån och in. Att låta platsen få en aktiv roll och återverka på karaktärerna – och deras psykologiska spel.

Det är helt klart i den beteendepsykologiska skildringen författaren har sin styrka och sitt intresse. Beskrivningen av platsen blir däremot ganska enahanda; den utforskas inte utan bara finns där, symboliskt hotfull och trång. Det som beskrivs är hela tiden samma sak: det är gårdsplanen, berget med det övergivna observatoriet, den halvfärdiga muren. Jag vet inte hur många händer som förs genom sidenörtens olycksbådande vippor. Läsaren får alla möjligheter att dela kollektivets uttråkning och instängdhetskänsla.

Starkast framträder relationen mellan två mödrar och deras två små döttrar. Mellan det introverta berättarjaget Mitra och bubbliga Sabine växer en passionerad vänskap fram, som tolkas och omtolkas genom tidshopp mellan åren i kollektivet. Deras döttrar föds på ön och är jämngamla. Det är i skildringen av kvinnornas samvaro och ömtåliga pakt, i närheten av barnens lek, som romanen vibrerar som mest. Inte minst skildras med skoningslös skärpa hur mor-dotter-symbiosen färgar relationen mellan mödrarna. Så länge döttrarna leker bra är allt lyckligt; när de konkurrerar och fastnar i dominansmönster smittas mödrarna och läser med ogin blick in nya sidor hos varandra.

Andra ambitioner hos romanen tycker jag stannar på ett skissartat plan. Romanen vill uppenbart, som ett slags samhällsallegori, spegla hur lätt solidaritetskänslor går om intet när resursbrist hotar. Det framgår att gruppdynamiken i kollektivet eroderar och misstron får fäste. En nyanländ familj blir syndabockar så fort något går fel. Men eftersom kollektivets deltagare – förutom Mitra och Sabine – förblir så rudimentärt beskrivna blir det distanserat. En pessimistisk analys av mänskligt beteende, lite avmätt och på håll. Jag vill veta mer om flyktingen Aadeshs vrede. Vad det är han ser som ingen annan ser? Jag vet att det finns något viktigt där, men möts trots alla ord av en vägg av tystnad. Lite för många frågor lämnas kvar på stranden när sista båten går.