Anyurus roman känslig berättelse om sin pappa

Pia Bergström

Flydde från Idi Amins diktatur till Sverige

I sin nya roman skriver Johannes Anyuru om sin afrikanska pappa, en avhoppad stridsflygare från Uganda. En rastlös och sökande man som lämnade familjen när sonen var fyra och i romanens nu ligger döende på ett sjukhus i Göteborg efter en misslyckad lungtransplantation.

Pappan har skrivit ner en egen text om sitt liv, ett slags memoar, men det är inte den vi får läsa. Romanen är författarsonens version av de dramatiska händelser som gjorde att pappan blev den han blev. En både personlig och universell roman om faderlöshet och identitet, om våldets makt och om hur vi alla är tidens fångar. I strikt mening en fiktiv skapelse, men sanningssökande på många sätt, en drabbande vacker text genomstungen av dagens tvivel och teorier om vad som egentligen skapar mening, såväl i en enskild människas livshistoria som i historien.

Samtidigt som Anyuru gestaltar det unika i pappans öde: våldet och misshandeln i barndomen, stridsflygarutbildningen i 60-talets Grekland, den rättslösa tillvaron i ett militärt fångläger i Tanzania och senare som hemlös flykting i Nairobi – allt det som hände innan fadern kom till Sverige och som i någon oklar mening deformerat honom eller tagit ifrån honom något – undersöker och diskuterar han de föreställningar och drömmar, både politiska och andra som präglade faderns generation men som nu är upplösta eller betyder något helt annat än de gjorde då.

Och fastän sonen prövar att se världen inifrån den ugandiske pojke och unge man som senare blir hans far känns det aldrig som ett integritetsbrott. Den riktige pappan är så tydligt en annan, en man som sonen aldrig riktigt når.

Det finns en lätthet i textens rörelsen mellan son och far, men också en oöverbryggbar distans.

Mellan sonens egna minnen från hyreshusområdet i Växjö – där han umgicks med invandrarkillar, hatsprejade husväggar, snodde öl på macken och gillade hiphop från svarta fattigkvarter i USA – och den avlägsne unge ugandierns sammanbitna skolflit, drömmar om en framtid som officer och stolthet över sin vita grekiska sommaruniform med guldsabel.

Fadern gillade Harry Belafonte. Han var inte intresserad av politik. Han ville flyga, inte kriga.

Ironiskt nog är det faderlösheten de delar. Båda dras till den manliga gemenskapen i vår tids moskéer. Jag hade gärna läst en utvikning om just det, om den äldre katolskt uppfostrade invandraren och den yngre svenske poetens respektive väg till den muslimska tron.

Jag är annars mest fascinerad av markperspektivet på det politiska skeendet i Östafrika på 70-talet, befrielserörelsernas och militärkuppernas tid, då olika stammar, folk och språk skulle samsas i de nya självständiga statsbildningarna. Den folkgrupp fadern tillhörde utgjorde ett hot mot Idi Amin och många av dem mördades. Även om han återvänt som pilot hade han fått leva i skräck och livsfara, precis som hans familj under hela Amins blodiga diktatur.

Våld är en realitet i faderns liv, men för sonen närmast ett filosofiskt problem. Han läser Frantz Fanons Jordens fördömda, som gör djupt intryck, men han tvekar om våldet, om det verkligen befriar. Det är nog den här romanens viktigaste fråga.

När han cyklar hem från sjukhuset en ljusnande sommarnatt tänker han:

”Jag vill inte komma ur historien utan ur livet. Jag vill att vinden hade med sig oss från ingenstans och att vi är på väg till ett annat ingenstans. (---) Att vi kommer från nyss, att vårt hemland är timmarna, sekunderna, ögonblicken, att det inte finns något ursprung, att historien inte kan säga vilka vi är."