Mörkrets furstar
Claes Wahlin: Så erövrades natten av överklassen
Natten var länge obesegrad. När det var mörkt skulle man hålla sig inomhus och sova. Arbetet och det sociala livet hörde till dagen. Natten var också hotfull. Inte bara tjuvar, våldsverkare eller frestelser verkade i mörkret, där lurade Satan, häxor och andra varelser som man bäst höll sig undan för.
Både på landet och i staden, åtminstone fram till början av 1600-talet, följde livet solen. Uppstigning tidigt, vid fyra–fem på morgonen, till sängs vid solnedgången, kring sju–åtta på kvällen. Man sov två gånger, den första sömnen fram till kring midnatt, då man var vaken en eller ett par timmar och läste Bibeln, konverserade, sydde eller idkade könsumgänge. I städerna pågick denna tudelade natt åtminstone till början av 1600-talet.
Länge var den enda konstgjorda belysningen talgljus, eller de dyrare vaxljusen. Eldstaden kunde ge ett visst ljus, men var i första hand en värmekälla.
Vi betraktar gärna utvecklingen över fotogenlampor, gasljus och fram till elektriciteten som framsteg utan någon djupare betydelse, men det går att förstå den historiska rörelsen från natten som mörk och riskfylld till upplyst och mindre farlig, i sociala och symboliska termer.
Natten erövras, rent av koloniseras. Det är under 1600-talet som det händer.
I mitten av 1600-talet saknade de europeiska städerna gatubelysning. Gick man ut om natten var man skyldig att bära fackla, inte för att se, utan för att synas. Nattväktare skulle skydda mot tjuvar och mördare, hålla undan prostituerade och skicka hem berusade studenter. Först med gatubelysning är Paris och Lille, 1667, och de närmaste decennierna lyser en rad städer upp sina gator, från Turin till Köpenhamn.
Gatubelysningen förändrar det sociala livet, kaffehusen etableras vid sidan av de mer bråkiga krogarna, män och även kvinnor kan börja gå ut efter mörkrets inbrott, även om kritiken mot kvinnors närvaro på kaffehus och krogar var vanlig. Med förbättrad inomhusbelysning förskjuts också dygnsrytmen. Man stiger upp senare, äter middag senare, går till sängs senare. Stadsportarna och krogarna stänger senare. Man sover inte två gånger. Varken Samuel Pepys eller Saint-Simon, 1600-talets respektive 1700-talets mest berömda dagboksförfattare, delar upp nattsömnen.
På landet ger den förbättrade inomhusbelysningen möjligheter till en verksamhet som betraktades med olika ögon, syjuntorna. Där samlades inte sällan ogifta kvinnor om kvällarna för att väva, prata och, till mångas ogillande, bli uppvaktade av unga män, som efter eller i stället för krogen kom på besök för att kurtisera. Det var nästan lika illa som de nattvandrande män som gick runt och knackade på fönstren hos traktens ungmör.
I samhällets övre skikt spelar det konstgjorda ljuset en stor roll under 1600-talet. När Ludvig XIV första gången framträder som Solkungen, så sker det om kvällen, i en balett som heter Nattens balett – Ballet de la Nuit. Året är 1663 och kungen är 14 år. Fram till renässansen skedde kungliga processioner och ceremonier på dagtid, liksom teater gavs i dagsljus.
1600-talet är seklet när kungamakten är i kris och de olika religionsuppfattningarna omöjliggör ett sammanjämkande. Redan Machiavelli hade konstaterat att folket dömde efter vad de såg, inte vad de kände. Folket såg vad som hände, men de insåg inte konsekvenserna eller spelet bakom. De politiska filosoferna efter honom hade samma uppfattning.
Runt om i Europa börjar hoven och kungahusen att manifestera sin makt och auktoritet genom att fördriva natten med ljusspektakel av olika slag. Fyrverkerier och gigantiska ljusspel, palats och ceremoniella parader på kvällar eller rena underhållningsföreställningar ljussätts med starka teatrala inslag. De i Versaille var berömda. Dessa uppvisningar, ett slags nattliga allkonstverk, är inte bara symboliska, de bländar åskådarna och förstärker makten.
Barockoperan spelar här en roll. Till skillnad från till exempel den elisabetanska teatern så använder man nu ljus och mörker på scenen för att skapa illusioner. Teatern flyttar inomhus och manipulerandet av ljus och mörker blir ännu ett symboliskt uttryck för maktens auktoritet. I första hand var det hovet och adeln som bevistade barockens teaterhus och där kunde se sin egen makt iscensatt och legitimerad.
Samtidigt leder den förbättrade belysningen i städerna till en social skiktning. Adel och med tiden borgare kan kolonisera natten, vilket gör att övervakningen av tjuvar, prostituerade, berusade studenter och annat löst folk blir viktigare. Det är i första hand överklassen som ser till att erövra natten.
Om detta kan man läsa och lära i Craig Koslofskys Evening’s empire: A history of the night in early modern Europe. När jag sedan tänder läslampan och slår upp Gunnar Brobergs Nattens historia – nordiskt mörker och ljus under tusen år, så vill jag veta hur allt detta gestaltade sig i Sverige, där kontrasterna mellan natt och dag var större över året och där urbaniseringen skedde betydligt senare.
Broberg, idéhistoriker av rang, är en beläst man och beskriver såväl kungliga, ljussatta spektakel (Erik XIV, Kristina, Gustav III), som hur till exempel gatubelysningen i olika skeden kunde te sig i Stockholm, från de beordrade lyktorna utanför hus i slutet av 1700-talet, till hur först i mitten av 1800-talet centrala Stockholm får gasljus.
Men det verkar som om Brobergs skrivbordslampa har slocknat under organiserandet av alla de citat, anteckningar och referenser som vagt kronologiskt utgör boken. Analyserna lyser däremot, men med sin frånvaro. Bokens underrubrik skulle hellre tala om föreställningar, idéer och fantasier om natten. Natten besegrades även på dessa breddgrader, men hur kampen såg ut återstår fortfarande att sprida ljus över.
