Det finns klaner i Sverige också
Kulturrasism är inte detsamma som rasism
Reaktionerna på min recension (Aftonbladet Kultur 4 nov) av antologin Klanen, red. Per Brinkemo och Johan Lundberg, har varit ytterst intressanta, men kritikerna missar några viktiga poänger.
Mitt problem med boken är inte att den behandlar klaner, ty klaner har alltid funnits i alla samhällen, utan att den försöker överföra skillnaden mellan klan och stat på den postulerade skillnaden mellan ett modernt Sverige och icke-svenska efterblivna ”klankulturer”.
Johan Lundberg skriver i sin essä: ”Om jag som cyklist i en modern rättsstat blir påkörd av en bilist, hålls bilisten ansvarig. I en klankultur däremot kan man lika gärna uppvakta bilistens syskon eller kusiner för att nå en förlikning. I Sverige anses släkten naturligtvis inte ha med saken att göra. Men i en klankultur går alltid kollektivet före individen”.
Varför valde inte författarna att även titta på svenska klankulturer? Hells Angels, nationalistiska rörelser, eller de högerextremistiska grupperingarna bakom flygbladet ”Det är nog nu!” som i januari 2016 attackerade ungdomar på stan. På deras flygblad kunde man läsa:
”Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades i dag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din vän och din granne.” En mer uttalad klankultur än denna får man ju leta efter.
Vi lever i en kaotisk, begreppsförvirrad tidsålder som inte kan skilja på satir och fakta, på hets mot folkgrupp och yttrandefrihet, på seriös samhällskritik och kulturella fobier. Inte undra på att vissa heller inte kan skilja mellan klassisk biologisk rasism och kulturrasism.
Jag anklagar inte bokens författare för att vara rasistiska, utan kulturrasistiska. Det är en viktig skillnad. Rasismen är en kameleont som hela tiden byter skepnad. Den lever och frodas i sättet vi talar om varandra. Kulturrasister reducerar och inordnar människor i kulturer på samma sätt som man förr delade in dem i raser.
Inte nog med att de skapar en hierarki mellan bra och dåliga kulturer, de ser dessutom på kulturer som monolitiska, oföränderliga och de vill framför allt hålla dem isär. Ann Heberlein har exempelvis alltid sett Sverige som en monokultur. Men stämmer det verkligen, om man betänker det faktum att det svenska kungahuset är av fransk börd, att den svenska kyrkan bygger på den tyska protestantismen och att den svenska populärkulturen alltid varit djupt influerad av den amerikanska?
När Heberlein nu reagerar på min artikel (Ledarsidorna.se 7 nov), tar hon först bokens författare i försvar, för att sen hävda att begreppet kulturrasism fördunklar och hämmar det offentliga samtalet om fenomen som är knutna till kultur, som hedersetik, klankultur och kvinnosyn. Det är märkligt att en sån van moralfilosof är ovillig att titta på hur makten manifesterar sig i språket, på hur begrepp muterar och hur känslor influerar vårt sätt att se på världen.
Hur ska vi ta itu med känsliga frågor, om vi sätter begreppslig ögonbindel för ögonen? Och hur ska vi ta itu med den populistiska vreden som håller på att skölja över världen om vi gör oss av med hela den postkoloniala teorins kunskapsapparat? Vilka verktyg föreslår hon i stället?
Nej, det är dags att på allvar ta itu med kulturbegreppet och dess dolda inne- och uteslutningsmekanismer. Ja, rent av påbörja en kulturbegreppsutredning, varför inte rent av en kulturdekonstruktion, à la Derrida?
Jag håller med Åsa Linderborg när hon skriver: ”vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna” (Aftonbladet Kultur 15 nov). Det är sant, det är därför som vi förlorat stora delar av arbetarklassen till högerextrema och rasistiska populister. Hur kan vi få dem tillbaka? Med vilket språk? Vilka löften?
Linderborg hävdar att det är högern som nu håller i taktpinnen, men är det inte just högerpolitiker som skapar och understödjer klansamhället, genom att inskränka bidragen och den offentliga sektorn?
De ultimata svaren finns varken hos staten eller klanen, utan i det civila samhället, det ömsesidiga erkännandet, i samhällskontraktet, de öppna forum som både bejakar alla våra skillnader, samtidigt som de ser på människan bortom hennes medborgerliga, kulturella och sexuella identitet.
Ty det som förenar oss kommer alltid vara viktigare än det som skiljer oss åt.