”Klanen” borde inspirera vänstern att söka egna svar
Åsa Linderborg om antologin som lyfter på locket till Sveriges parallella samhällen
Ulf Kristersson brukar säga att varken klass, kön eller klan ska avgöra en individs framtid. Man kan studsa till inför ordet klan, för hur stort är problemet – i Sverige?
Tja, frågan är svår att besvara eftersom vi, till skillnad från exempelvis USA, -inte forskat och undersökt saken. En post-kolonial eller kulturrelativistisk förförståelse, där allt stämplas som rasism, gör att vissa områden ligger orörda.
När Timbro nu ger ut antologin Klanen (red Per Brinkemo och Johan Lundberg) beträder de därför närmast jungfrulig mark. Brinkemo har tidigare skrivit om frågan i den lilla essän Mellan klan och stat på samma förlag. Det är talande att den aldrig refereras till, trots att den så ömsint frilägger de problem som drabbar somalier när de kommer hit från ett land som aldrig haft en fungerande stat och som fick ett ordentligt skriftspråk först på 1970-talet.
”Klanen” recenserades av Sinziana Ravini här på Aftonbladets kultursida (4 nov), och jag gör en lite annan läsning än hon. Jag har svårt att finna någon rasism i något av bidragen, även om boken hade vunnit på att slippa Richard Swartz stereotyper om albaner. Klanen ger ett mycket intressant historiskt perspektiv över brottningsmatchen mellan familjebaserade samhällsstrukturer, statens framväxt och medborgarskapet.
Sverige är inte ett land bland alla andra, vi är det land som i alla mätningar räknas som världens mest sekulära och individualistiska. Allt regleras via myndigheterna; vi har starkare band till staten än till våra familjer. Det här ställer enorma krav på dem som ska försöka leva här. Abdi-Noor Mohamed, född i Somalia, skriver mycket fint om den ofrånkomliga kulturkrocken. Samma erfarenheter beskriver Mona Ibrahim Ahmed i den djupt gripande norska essän Brev till Noreg (i samarbete med Hilde Sandvik, Samlaget 2018).
Abdi-Noor Mohamed och Mona Ibrahim Ahmed kommer från en kultur där individen alltid är underordnad kollektiva blodsband. Det har ingenting med religion att göra, det har varit en överlevnadsstrategi i samhällen där staten varit väldigt svag. Det var när familjen kom till Norge, berättar Mona Ibrahim Ahmed, som religion och kulturella sedvänjor fick en ökad betydelse för hennes föräldrar. Det är också nu som klan får en akut betydelse. Det är egentligen inte särskilt märkligt. Men för henne, liksom för Abdi-Noor Mohamed, innebar det en hård kamp att få bejaka alla de möjligheter som den nordiska välfärdsmodellen erbjuder för den enskilda individen.
Ska vi bygga ett samhälle ihop måste vi lära känna varandra.
Det är något märkligt, att vi i Sverige har mångkultur som överordnat projekt samtidigt som kulturella skillnader aldrig erkänns eller diskuteras. Men att propagera för alla människors lika värde är, som Brinkemo och Lundberg skriver i sitt förord, något annat än att påstå att alla människor har samma erfarenheter. Ska vi bygga ett samhälle ihop måste vi lära känna varandra.
Vad jag saknar i Klanen är en diskussion om statens status i dag. (Bakom antologins teoretiskt svagaste bidrag står liberalen Mark S Weiner.) Individualismen är starkast i det land som också har haft världens starkaste välfärdsstat. Det är ingen paradox, det är jämlikhetsprojektets och den progressiva omfördelningspolitikens dialektik. Vi behöver inte familjen för att klara oss. Men! De senaste trettio åren har staten dragit sig tillbaka. Det börjar ställas nygamla krav på familjen.
Den australienska forskaren Melinda Cooper undersöker det här i Family values – between neoliberalism and the new social conservatism (Zone Books 2017). Nyliberalismen behöver familjer, konstaterar hon. När sjukpenningen inte räcker till, blir köksbordet en försäkringskassa. När alla måste äga sin egen bostad, krävs två inkomster. När äldrevården inte funkar, får barnen rycka in. När skolan inte tar sitt ansvar och det inte längre går att leva ett hyggligt liv utan en högre utbildning, måste föräldrarna göra läxorna. Kort sagt: familjen gör att välfärdsstaten kan krympas och privatiseras.
Därför, menar Cooper, har nyliberalismen släppt på välfärdsstatens tidigare sekulära anslag; man har ett strategiskt intresse av att understödja religiösa föreställningar om den sakrosanta familjen.
Annie Lööf har sannerligen inget religiöst ramverk i sin retorik, men när hon 2015 fick frågan av Dagens Nyheter hur Sverige ska hantera en förhållandevis stor mängd invandrare, hänvisade hon till deras starka familjestrukturer – de är bra på att hjälpa varandra. Därför ska de inte erbjudas samma rättigheter, exempelvis förtidspension, som oss andra. (Enna Gerin utvecklar det här i Med integrationen som murbräcka, Katalys nr 37, 2017.)
Det har varit Timbros projekt i fyra decennier nu att göra välfärdsstaten så liten som möjligt.
I samma intervju sa Lööf att ”människors frihet är viktigare än de svenska systemen”. Jag kan inte tala för Abdi-Noor Mohamed eller Mona Ibrahim Ahmed. Jag tror dock att de båda skulle hålla med om att den kollektivt finansierade och jämlikhetsivrande välfärdsstaten är en förutsättning för individens frihet.
Det har varit Timbros projekt i fyra decennier nu att göra välfärdsstaten så liten som möjligt. Om de vill undersöka klanen som ett samhällsproblem, måste de även fundera över vilka resurser vi har att erbjuda som alternativ.
Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar.
Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen.
Vänstern kan inte skylla på någon annan än sig själv för att högern håller i taktpinnen. Det är därför vi, som tänker om oss själva som progressiva, borde se Klanen som en inspiration i stället för ett hot. Det är dags för vänstern att nyfiket undersöka verkligheten och formulera ett smart svar.