Ett politiskt kinderegg
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-09-27 | Publicerad 2011-09-16
Jenny Tunedal läser deckardrottningens underhållande bredsida mot Sverigedemokraterna
När har en skönlitterär författare politisk makt?
Är det till exempel när statsministern läser hennes romaner?
Fredrik Reinfeldt läste Camilla Läckberg – hela fyra titlar – på sin semester i somras. Han brukar tydligen göra så, koncentrera sig på ett författarskap i taget. Statsministerns val av lektyr signalerar både nymoderat folklighet och lojalitet med det så omsusade svenska deckarexportundret. Dessutom är det avkopplande böcker. Tiden då Göran Persson läste om veganism är sannerligen långt borta.
Läckberg själv tycks hur som helst vara väl medveten om den makt hon faktiskt har som ”Sveriges mest säljande författare” (ja, det står så på framsidan av hennes nya roman).
Änglamakerskan är lite som ett kinderegg – man får både choklad och överraskning i ett. Det här är ännu en somrig Fjällbacka-berättelse med ”de små vita husen och de röda sjöbodarna som ett pärlband”, båtarna i långa rader och barn som leker vid badplatserna. Den nyfiket beskäftiga författaren Erica och hennes hyggliga polis Patrik livspusslar vidare med barnen och karriärerna och trivselkilona, medan Ericas syster Anna som vanligt befinner sig på tunnare is.
Intrigen är både lätt genomskinlig – så att man som läsare får känna sig detektivisk – och spektakulär. Än en gång kastar mörka arv sina tunga skuggor över människorna i den bohuslänska skärgården.
Överraskningen är en fet bredsida riktad mot Sverigedemokraterna, som i boken går under namnet ”Sveriges vänner”. En relativt stor del av boken handlar om det nya riksdagspartiet, dess rasism och rötter i svensk högerextremism.
Läckberg skriver in Sveriges vänner i landets historia av nazism. Samtidigt fortsätter den utforskning av de mer specifikt västsvenska relationerna till Tyskland före och under andra världskriget som hon inlett i tidigare böcker.
Hon författar med nästan skrämmande lätt hand, håller sig till sin vanliga form – klipper hela tiden mellan olika scener, de flesta runt tre sidor långa, och kompletterar med kursiva texter som redogör för ett annat tidsplan, längre bak i historien. Det tar lika stort utrymme i anspråk att redogöra för en fikastund som för ett nervsammanbrott, en riktigt traumatisk barndom sammanfattas på ungefär lika många sidor som ett samtal med en sörjande anhörig eller en mysig hemmakväll.
Den ytterst allvetande berättaren verkar kunna sammanfatta vilken känsla som helst i några sättsadverbial. Och i mig uppstår en lite otäck känsla av nivellering. Allt är lika viktigt. Eller inget. Allt går att uttrycka. Eller inget.
Det finns en hel del att invända mot i den här boken. En skrymmande detalj är dess motto, ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans” - twittret från en AUF-are som sedan plockades upp av Jens Stoltenberg. Det hänger så löst i relation till intrigen att surfandet på Utøya-sorgen känns obehagligt. Men trots det, och trots en mängd andra drastiska förenklingar, gillar jag att Läckberg nu maktar loss kring Sverigedemokraterna.
Hösten 2009, ungefär ett år innan SD kom in i riksdagen, skrev Läckberg en debattartikel på Newsmill som i Göran Hägglunds kölvatten angrep en ansiktslös verklighetens folk-föraktande kulturelit som med sin dömande stil hindrar folk från att läsa böcker. ”Jag skäms inte ett ögonblick för att jag skriver böcker för att underhålla”, sa hon där – som om kulturmarxisterna eller någon annan nu skulle ha trott det.
När jag läser Änglamakerskan tänker jag att det är skönt med underhållningsförfattare som inser att ingen underhållning är en ö. Att Läckberg så tydligt visar att hon vet att hennes litteratur, precis som den jag sysslar med, skrivs och läses i en politisk kontext. Att det är ofrånkomligt, oavsett om man är Sveriges mest, eller minst, säljande.
I Newsmill-artikeln skriver hon för övrigt att en aspekt av hennes skrivande är att Fjällbacka- böckerna ofta utgör en väg in i läsande, och får människor att fortsätta utforska skönlitteraturen.
Jag kan inte låta bli att hoppas att det ska bli så för statsministern.
Jenny Tunedal
