Professor - OCH kassörska
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-12
LISA GÅLMARK om att dela makt, jobb - och klass
Kulturdebatten har sedan några år tillbaka svämmats över av klass som personligt tema. Anneli Jordahl var den modiga person som blåste i startvisslan. Och andra följde. Anonyma människor intervjuas nu om sina dyra vanor som sägs absolut inte vara ett villkor för att tillhöra överklassen. Det ena verket efter det andra låter folk komma ut som före detta arbetare. Jag var arbetarklass. Jag har varit arbetarklass. But no more. Inte nu. Inte i dag.
I medierna är vi alla relativt rika. Överklass, medelklass eller klassresenärer. Som kan referera till ”skitjobb” som tunnelbaneförare, spärrvakt, kassör och kassörska. Föraktet för kroppsarbete är ohindrat, okomplicerat eftersom det inte riskerar att möta på någon av dem som faktiskt här och nu arbetar på Konsum, på hemtjänsten, i städbranschen, på långvården, som barnskötare. Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara en vanlig jobbare? Oj då.
Författaren och historikern Åsa Linderborg uppmärksammar problemet när hon intervjuas om sin bok Mig äger ingen, i Dagens Nyheter 30 april: ”Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.” En dag är jag tillbaka. Att jobba på Konsum är en skräck, en skräck att jagas framåt av. Att vara arbetare är att inte bli lyssnad till.
Arbetarklassen saknar självförtroende i en europeisk kultur som bygger på kroppsförakt. Exploateringen av kroppen, de kroppar som var ägda, utan politiska rättigheter. Kroppen i motsats till själen, känslorna i motsats till förnuftet. Som djuren till människorna, som kvinnor till män, som slavar, främlingar och kroppsarbetare till de beslutande medborgarna. Patern i familjen, fadern med sina husträlar. Allra lägst: det reproduktiva kroppsarbetet.
Föraktet är knutet till bristen på makt, inte egentligen till själva arbetet. Vad är viktigare än att sköta om gamla, lära barn, få infrastrukturen att fungera, bygga, laga, producera maten, röja upp och göra fint igen? Vad är värt mer respekt än att vara en av alla som håller grundpelarna uppe, bär dem tillsammans på sina armar. Vad är värt mer respekt än att utföra det arbete som någon måste utföra, annars rasar dagen, bygget.
Osynligast har alltid kvinnornas arbete varit, de grovarbetande kvinnorna som inte alls först på 1960-talet släpptes ut på arbetsmarknaden, utan som har arbetat där hela tiden. Osynliga starka kroppar, osynliga utslitna kroppar. Frånvarande i statistiken.
Så gör de frånvarande en dag slag i saken. Känner att de får lust att släppa. Och sopbergen tornar upp. Tågen går inte, affärerna är stängda, bussarna står i hangarerna, det finns ingen mat i skolbespisningen eller i lunchcafeterian. Ingen kommer och byter på pensionärerna, ger dem mat och pratar och klappar dem på kinden. Ingen knyter an till spädbarnen som lämnats på förskolan. Ingen städar kontorets toaletter.
Vem ska göra jobbet på Konsum när alla förstått att man inte borde arbeta där? Vem ska sköta gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?
Venezuelas president Chavez förkunnade nyligen att hans land helt enkelt släpper medlemskapet i Världsbanken och IMF. Allt för att undgå, som han kallade det, organisationernas rån av landet. Tänker inte vara med längre. Inte längre försörja väst med råvaror för dålig betalning. Inte göra jobbet medan den andra parten lutar sig tillbaka och ser aktierna stiga.
I tudelningen kropp och själ, i tudelningen de med makt och de utan, siktas denna världs stora orättvisa. Att åtgärda den är inte gjort i en handvändning. Och tills dess? Varför inte: sophämtare och kulturskribent, professor och spärrvakt, bonde och gourmetkock, programledare och städare, Konsumarbetare och advokat, truckförare och schlagervinnare. Dela klass. Dela jobben, dela makten, dela bördan. Skaffa sig självförtroendet att bejaka kroppens längtan efter ett riktigt jobb, själens efter att bli lyssnad på.
Och gissa mängden som plötsligt vill ha likalön. Och gissa mängden, färgerna, sorterna som plötsligt syns i tv och dagstidningar. A working class heroine is something to be.
Lisa Gålmark (kultur@aftonbladet.se)
