Populist – javisst!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-08-19 | Publicerad 2011-08-18
Daniel Suhonen om hur svenska vänstern ska fånga folkets vrede mot högerpolitiken
Var är socialdemokratins hjärta krissommaren 2011? Hos folket på gatorna eller hos bankerna?
Jag kommer inte undan tanken att det är något grundläggande fel på en vänster som inte lyckas kanalisera folkets vrede när nu högerpolitiken skördar vad man sått i 30 år.
Medan Nordafrikas, Israels, Spaniens, Portugals, USA:s, Storbritanniens och Greklands folk går ut på gatorna för att protestera mot nedskärningar, arbetslöshet, bostadsbrist och ojämlikhet dånar frågan var vänstern är någonstans.
Min mormor sa en gång: ”Socialdemokraterna kommer aldrig att svika oss”.
När kunde någon säga så sist? När fanns det en politisk vänster av någon betydelse som människor kände att ”De står upp för oss. Dem kan man lita på”.
Jag är socialdemokrat som en konsekvens av klasserfarenhet och konstituerar min socialdemokrati som att stå upp för vanliga människors rätt till drägliga liv. Ingen ska behöva gå under i våra rika samhällen. En utsträckt hand, ett löfte om delade bördor.
Denna hållning innebär något absolut; en humanism som tar sig rätt att sträcka sig in i ekonomin, fördela om marknadens resultat, höja skatter, ingripa, ta makten; för att människans värde är konkret, inte bara fagra ord. Det socialdemokratiska löftet satte upp ett absolut värde på människan som ingen skulle få ramla under.
I dag är denna trygghet som efterkrigstidens välfärdssystem innebar närmast en fantomsmärta i det kollektiva minnet. När de europeiska ledarna träffas är det för att rädda bankerna. Människorna verkar få klara sig bäst de vill.
Fortfarande under 1990-talskrisen kunde de träda fram i debatten, ett slags folkliga ombud för en annan politik. Therese Rajaniemi, Stig Malm, Gudrun Schyman. Läser man Ingvar Carlssons tal som oppositionsledare till Bildt-regeringen 1993–1994 är det ett helt annat politiskt klimat som träder fram.
Det är som om en nerv i politiken gått förlorad. Kanske är det förmågan till vänsterpopulism vår tids socialdemokrati saknar mer än något annat?
Populism kan ha en svart baksida. Riktas neråt och ställa människor mot varandra. Men i den humanistiska version som odlats i socialdemokratins folkrörelser är den
i själva verket djupt demokratisk.
Men kriserna tycks ha vridit huvudet av denna igenkänning av det folkliga. Vi lever i en tidsanda där varje progressivt förslag som går bortom den nyliberala agendan eller budgetreglerna kan avfärdas som populistiskt. Men om politiken aldrig kan göra det en majoritet egentligen vill är demokratin satt ur spel.
Samtidigt som högern oförblommerat oavsett schattering inte gör annat än att odlar sin högerpopulism med udden mot invandrarna, de sjuka eller arbetslösa, verkar vänstern rädas varje form av klargörande konfliktperspektiv. Man borde inom det demokratiska systemets domäner kunna säga att det finns de som tjänat enorma pengar på de sista 30 årens ekonomisk-politiska utveckling, på börsen och på skattesystemet, och att de bör dela med sig nu.
Kapitalismen måste återregleras och inbäddas i en demokrati som sätter människans och samhällets behov före storfinansens. Att dagens fördelning av vinst, lön och risk är sjukt sned gör att samhällena kantrar, går sönder.
En vänster som inte sätter ord på detta och kanaliserar denna legitima vrede demokratiskt förlorar sitt uppdrag. Då går till slut folk ut på gatorna mot ”Politikerna” eller riktar vreden mot varandra och samhället eller släpper lös sin hopplöshet i vanlig enkel vandalism, främlingsfientlighet eller apati. För mig är det den moraliska innebörden av en social demokrati. Samhället måste ta ansvar för sina medborgare för att i verklig mening vara demokratiskt. För så ser demokratins sociala förutsättning ut.
Barack Obamas haveri med skuldtaket och sjukvårdsreformen visar risken med att vid varje givet tillfälle välja bort konflikt. Till slut har man kompromissat bort sig själv. Drew Westen uttrycker det i New York Times 6 augusti, att Obama likt F D Roosevelt borde ha tydliggjort att den sociala katastrof som nu briserar i USA är en konsekvens av extremistisk nyliberalism, sänkta skatter, finansmarknadernas totala frihet kombinerat med nedskuren välfärd. Att lösningen vare sig moraliskt eller ekonomiskt kan vara att skära ner mer på dem som inget har.
Västvärldens demokratier har sänkt skatterna och resultatet är så enkelt att det inte verkar kunna uttalas alls: dramatiskt ökande klyftor och stora budgetunderskott.
Kapitalkoncentrationen hos de rikaste procenten har formligen exploderat. Vänstern måste säga klart att de som fått de största skattesänkningarna nu måste ta en större del av bördorna. Och att finansmarknaderna som består av våra numera privatiserade pensionsfonder och placeringar av olika staters statsskulder måste återregleras så att våra egna pengar inte används för att skadar oss.
Fältropet som borde eka ur denna finanskris från en socialdemokrati värd namnet är: Höj skatten. Reglera marknaderna. Fördela bördorna.
Låt Grekland, Italien, Spanien lämna Euron och devalvera i stället för att krossa sina folk och troligen även sina demokratier.
Kalla det gärna populism, men i valet mellan högerpopulism neråt och en humanistiskt grundad vänsterpolitik borde valet vara enkelt.
Daniel Suhonen
