Hembesök hos sexbrottslingarna
Öppenhjärtig och tragisk dokumentärfilm om ett märkligt bostadsområde
TEMPO DOKUMENTÄRFILMFESTIVAL Offentliga institutioner, tänker jag, är nödvändiga för att ge trygghet och omsorg åt människor som stötts ut ur samhällsgemenskapen. De galna, missbrukarna, de kriminella och andra udda, ensamma, hemlösa som inte har familj, släkt eller vänner som bryr sig.
Den lågmälda och lyhörda Winter Buoy av långfilmsdebuterande regissören Frida Kempff, följer en grupp sjuksköterskor i Toronto som ingår i ett stödprogram för utsatta gravida kvinnor som har allt emot sig.
De flesta är drogberoende, före detta prostituerade som ändå vill ta hand om sitt väntade barn. De vill ändra sina liv, bli rena, bli vanliga mammor, gå klart high school. Ofta innebär det att de också måste lämna sin missbrukande våldsamma partner.
De kämpar. Ibland misslyckas de.
Men som tålmodiga, milda men envisa änglar är de, dessa sköterskor. Är där, har med sig mat, lyssnar, skjutsar till möten med jurister, sitter med på BB vid sista kramen innan adoptionen, fördömer ingen. Människokärlek i praktiken, i offentlig tjänst.
En annan märkvärdigt värmande, vemodig och aha-upplysande Tempofilm är Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors. Här bjuds man in till en annan sorts utstötta: dömda sexbrottslingar, både frigivna och ännu med fotboja, av polisen och staten evigt fördömda, registrerade och sökbara på nätlistor och i appar. I trailerparken Florida Justice Transitions som ligger på lagenligt avstånd från skolor, daghem och andra ställen där barn kan samlas, har dessa förövare skapat en egen fristad.
Många hatare kör in i området och trakasserar dem, de har svårt att få och behålla jobb på grund av registren, men de har gruppterapi, de grillar, de umgås med varann. Filmen ger också, genom deras öppenhet, inblick i flera av dessa förövares personliga tragik, deras smärta, skuld och överlevnadsstrategier.
