Yttrandefriheten är allas eller ingens
I varje diktatur finns det författare som har modet att formulera förtryckets erfarenheter. Som utmanar, uppmanar och sår ett frö till organisering, till en rörelse som lever utanför de fängelsemurar där författaren förr eller senare hamnar.
Det är omöjligt att säga hur många författare runt om i världen som är fängslade. De vi känner till är hemmahörande
i länder som vi lärt oss att bry oss om – som en del i västvärldens ideologiska krigföring – eller i länder där det finns människorättsorganisationer som rapporterar.
Eller också kan vi namnet bara för att författaren är svensk – eller för att han blev det i samma stund han greps. Dawit Isaak fängslades ett par veckor efter 11/9, då det var fritt fram för jordens alla regimer att oskadliggöra sina oppositionella. Som Göran Greider skriver:
”Ingen brydde sig om honom när han / var här och jobbade som städare
/ nere i det svenska klassamhället – / han var tvungen att dra från det här landet
/ för att bli svensk medborgare. / Så nog finns det bara där / gott om dåligt samvete i allt det här.”
Till det ömmande samvetet hör inte de författare som flytt till Sverige och nu väntar på Migrationsverkets avvisningsbeslut.
Författare är inte viktigare än andra människor, men som PEN formulerar det i sin maxim: ”För varje författare, varje penna och varje ord som får verka fritt, så ökar friheten för miljoner andra i samma land.”
För att detta påstående ska bli mer sant än sakrosankt, måste vi verkligen förstå vad det är vi säger. Varför är det så viktigt med fri litteratur?
En författare kan lära oss känna andra miljöer, tider, människor, samhällen och idéer. Författare ger oss möjlighet att ta del av erfarenheter som är oss bekanta eller djupt främmande, så vi kan reflektera över oss själva och världen. Litteraturen får oss att tänka kritiskt.
Men det finns också författare som grumlar vyerna, som sprider lögner och fördomar, som skändar och kränker. Säger vi att varje fri penna ökar friheten för miljoner människor kan vi inte bara mena de pennor som utmanar diktaturer. Vi måste också inbegripa dem som stångar pannan blodig för påståenden som majoriteteni en demokrati inte accepterar i sak. PEN:s stolta paroll blir till jolm om vi inte inser att även en förintelseförnekare som David Irving har fängslats på grund av sina, för oss, förhatliga ord.
Yttrandefriheten måste vara allas eller ingens. Om såna som Irving inte får publicera sig, tvingas vi aldrig vässa våra argument. Kunskapen om det allra viktigaste förslappas, fördunklas.
Det finns exempel på illegala författare som blivit symboler för en frihetslängtan som omfattar långt fler än de som läst böckerna, men som sen, med tiden börjar stå för något annat. Aleksandr Solzjenitsyn fick Nobelpriset 1970 för sina romaner om den sovjetiska diktaturen. När imperiet föll, uttryckte han en större längtan till tsarismen än till demokratin. Det förtar inte värdet av hans böcker.
Samtidigt som vissa författare offrar allt de har för rätten att skriva och tänka högt, intar författare i demokratier gärna – oftare och oftare – en sval eller tyst position i den världsutveckling som angår oss alla. Kanske tror vi att det bara är auktoritära samhällen som behöver kämpande intellektuella.
Kanske tror vi att ingen lyssnar, och det kan ligga nåt i det. Det är en tragisk paradox, att vi som faktiskt äger ordet många gånger känner oss mer maktlösa än de som förvägras det. Även yttrandefriheten kan tysta mun.