Folkhemska fantasier

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2009-12-14

Carl-Michael Edenborg tar mått på höstens deckare – och dödar en myt

Innan du börjar läsa min betraktelse över höstens deckare, vill jag inte bara berätta att jag är en vit, bisexuell man från arbetarklassen som blivit akademiker och bokförläggare, utan att jag verkligen gillar bra deckare.

Jag har läst och älskat Poe, Conan Doyle, Chesterton, Hammett, Chandler, Thompson, McBain, Boileau-Narcejac, Le Carré, Highsmith, Sjöwall-Wahlöö, Gercke, Ellroy och de andra biffarna.

Men här handlar det om de svenska deckarna: Sveriges nya nationallitteratur. De ligger högst på försäljningslistorna, de stirrar på dig från pocketställen, det finns en god chans att någon av dem utgör den senaste boken som den snälla tanten bredvid dig på bussen har läst.

Nyligen frågade jag en agent vad som krävdes för att skriva en bästsäljande deckare.

Svaret: ”massor av våld”.

Inte: ”en originell story, starka karaktärer, intensiva dialoger, spännande moraliska dilemman”. Inte ens standardklyschan, att de svenska deckarna är realistiska samhällsskildringar.

Om du vill läsa om brott och polisarbete, bör du införskaffa den fantastiska Nordisk kriminalkrönika som ges ut årligen av polisens idrottsförening, den är rikt illustrerad och är skriven av poliserna själva.

Där lär vi oss bland annat att de flesta morden och grova våldsbrotten i Sverige begås mot missbrukande kriminella och utförs av likasinnade i stundens hetta. Denna verklighet avspeglas inte i de 25 av höstens deckare som jag fick hemskickade i en flyttkartong.

Deckarnas realism är en myt. Och skribenterna och förlagen jobbar hårt för att upprätthålla den.

Inte så att det helt saknas naturalism: i Mikael Bergstrands Av jord är du kommen finns välskrivna, sympatiska skildringar av Malmös pundare och horor. Marek Krajewskis bisarra Vålnader i Breslau är en überdetaljerad skildring av en tysk polisutredning anno 1919. Gillar du ingående beskrivningar av ruttnande människokött kan jag rekommendera Simon Beckets Dödens viskningar.

Tolv av de 25 deckarna klassar jag som vanliga svenska deckare. De övriga är antingen översatta eller faller utanför deckarramarna, som Inger Frimanssons Råttfångerskan och Andrea Maria Schenkels välskrivna Bunker, bägge två Fritzl-inspirerade historier i god tidsanda.

Av dessa tolv är hälften debuter.

Av någon anledning är de grymmast mot sina skurkar. Fyra av dem låter huvudpersonen kallblodigt avrätta förövaren mot slutet: ”Jag kände ingenting. Inte ens tvekan. Jag slog eld på tändaren och höll upp lågan mot honom. ’Brinn i helvetet’, sa jag och böjde mig ner. Lågan mötte bensinen på mattan och flammade upp.”

Eller: ”Jag skulle kunna hugga honom i benet, skada honom tillräckligt för att oskadliggöra honom. Men jag vill inte. Jag vill döda den jäveln.”

När Dirty Harry kallblodigt sköt ihjäl en obeväpnad skurk på 70-talet blev det ramaskri. År 2009 förväntas läsaren tycka det är storartat. Beror det på att det är hederliga svenskar som avrättar mördarna i stället för en representant för Stora Satan? Eller anspelar det på en social skräck som hänger ihop med en ökande demonisering av brottslingen?

Hälften av böckerna låter mördaren komma till tals i insprängda, kursiverade avsnitt genom berättelsen. Dessa textstycken är inte tänkta att inbjuda till identifikation och förståelse utan till skräck: läsaren ska så nära monstret att det kittlar, men hon får inte sluta avsky honom.

För att förstärka demoniseringen anspelar deckarna på populär ondska. Topplistan är just nu: övergrepp på barn, kvinnovåld, slaveri, nazism och trafficking. Skurken blir ett exempel på detta stora onda, men har också egna motiv. Topplistan för dessa är: hämndlystnad, girighet och psykopati.

När skribenterna valt en allmänt upprörande ondska och skräddarsytt en förövare som representerar den, hittar de på några rejäla svenskar och en handling som förväntas attrahera målgruppen, vars snitt gissningsvis är den 50-åriga kvinnan.

Med enstaka undantag finns det varken hbt-människor, invandrare eller funktionshindrade bland huvudpersonerna. Det är mycket vitt, totalt hetero, lätt alkoholiserat och rejält svenskt.

Sedan sprutar skribenterna ur sig dialog. Men ingen av dem kan skriva dialog: det saknas intensitet, gestaltning, röst. De har låtit lura sig av fördomen att en bra dialog härmar hur folk pratar. Det är felaktigt. För att skapa intryck krävs stor konstfärdighet.

Tyvärr är alla tolv deckarna fullständigt dialogburna. I genomsnitt består sidorna till 80 procent av pratig dialog som försiggår mellan en stor mängd karaktärer. Bara två av dem är berättade i jagform. Resten har ett väldigt persongalleri och oändliga parallellhistorier, ofta utan betydelse för handlingen i stort.

På det viset späckar skribenterna sidorna med information. Jag misstänker att syftet med fläsket är att dölja att texterna är illa skrivna; detta kan kallas den svenska deckarens egen form av ondska. En annan vanlig distraherande manöver är att infoga ett eller flera citat av berömda författare. Tio av de tolv skribenterna använder den.

Temat för alla deckarna är våld och uppklarandet av våldsbrott. I de flesta svenskars liv spelar våld en obetydlig roll. I stället ägnar vi oss åt andra slags kroppslig intensitet. Berusningen är en sådan. Alkoholen spelar en påfallande stor roll i nio av deckarna. De lätt alkade hjältarna klunkar gladeligen i sig drinkar, öl och vin. Samtidigt ägnar sig vissa obehagliga element i utkanten åt ospecificerat ”knark”. Dessa karaktärer råkar illa ut. Så upprätthålls den svenska drogmonokulturen.

I fråga om sexet är det mer komplicerat. Deckarna bubblar av sex, karaktärerna hänvisar ofta till sex, ibland förekommer till och med antydningar att folk ligger med varandra: det markeras med en kysk blankrad eller tre pryda punkter. Men de, däremot, som skildras som sexuellt utlevande blir påtagligt ofta mördade eller förövare.

Hur en litterär genre som berömmer sig av att vara realistisk och skildra samhället inte förmår skildra människors sexliv är ett fiasko. Sex är ett viktigt tema och motiv men kan inte benämnas. Däremot gillar skribenterna kroppsvätskor från andra hål. Topplistan är: blod, spyor och urin.

Jag skrev ovan att skribenterna och förlagen gör sitt bästa för att förstärka illusionen av realism. Tio av deckarna avslutas med ett utförligt ”tack” till dem som hjälpt skribenterna: poliser, rättstekniker, forskare, politiker, jurister, journalister och givetvis förlaget och redaktörerna och släkten och ungarna och syrran och fan och hans förbannade moster. Liknande ”tack” är vanliga i akademiska texter. Men finns de i någon annan skönlitterär genre?

Illusionen av realism skapas också genom att baksidorna skryter om att skribenterna inte är författare utan poliskonsulter, jurister, läkare, psykologer och journalister. Varför det skulle vara en fördel med böcker skrivna av människor som är bra på andra saker än litteratur är en gåta. Kanske skapar det trygghet att skribenterna inte bara skildrar utan rent konkret representerar samhällsordningen.

Är det bara jag som blir illa berörd av att människor som arbetar som psykologer och jurister och möter brottslingar och offer på riktigt har så dålig människokännedom och så vissna värderingar?

Det har funnits rädsla i arbetet med den här översikten. Den väcktes inte av de ändlösa beskrivningarna av övergrepp, misshandel och mord. Den uppstod inte när jag insåg att den här artikeln är på gränsen till fanskändning. Den uppstod ur insikten att dessa böcker är den normala läsningen för den vanliga svensken.

Nästa gång jag på bussen måste välja mellan att sätta mig bredvid den åldrade kvinnan med deckaren i handen och tonåringen med Slayer-t-shirten vet jag var jag kommer att känna mig tryggast.

Deckarna skildrar nämligen inte samhället. Tvärtom: de är med och skapar samhället. Det handlar inte om en subkulturs frustrerade, extrema, våldsamma konst. Deckarna är en del av det dominerande samhällets eget fantiserande.

Den fantasin skulle må bra av annat än ändlösa identifieringar med arketypiska svenskar som gillar alkohol, utövar en sedesam sexuell återhållsamhet och mördar elakingar. I mina ögon är en av litteraturens viktigaste uppgifter att ha stil och att erbjuda alternativa drömmar.

Sveriges nya nationallitteratur bjuder i stället på nattståndna, homogena drömmar vävda av ett dött språk.

Carl-Michael Edenborg