Jimmie är inte Franco
Svagare än så här kan vänstern inte bli, tänkte jag valnatten 2006. Nya moderaterna, så obeskrivligt töntiga och lättgenomskådade, var plötsligt regeringsbildare. Fyra år senare har de fått förnyat mandat, i ett val där ett gäng som nyligen vurmade för en man med fyrkantig mustasch blivit ett riksdagsparti bland andra.
Hur svag kan vänstern bli?
Carl Bildt, marinerad i blod och olja, tycker det är förskräckligt att vi nu har ”två extremistpartier” i riksdagen. Det är möjligt att säga nåt sånt då historieskrivningen blivit karikatyr; i dag är det ”sant” att Hitler och Stalin tillsammans startade andra världskriget. Att kommunismen, även i dess mest urartade form, är fascismens historiska antites, är bortglömt.
På 1780-talet var det ”extremistiskt” att vara emot slaveriet. För hundra år sen var det en vänsterextrem ståndpunkt att kvinnor och arbetare skulle ha rösträtt. I dag är den ”extremist” som inte tycker att man ska få göra privata vinster i välfärdssektorn.
Vad ska vi kalla Sverigedemokraterna? När borgerligheten pratar om SD slipar de bort alla höger-prefix, för att avskilja sig från ett parti som ligger besvärande nära i många frågor. På den andra sidan finns den del av vänstern som, i likhet med Daniel Strand och Sam Carlshamre (Aftonbladet 30/9), menar att vi måste kalla SD för deras rätta namn: fascister. Etiketteringen av SD är en nödvändig idéstrid, men än så länge saknar alla förslag precision.
”Fascismen är borgerlig till sin karaktär”, skrev Herbert Tingsten och radade upp en rad kriterier – genom vilka man kan betrakta även ”normal” svensk regeringspolitik: Sverige har stängt gränserna och kastat ut romer med europeiskt medborgarskap. Man har desarmerat facket och bygger sin socialpolitik på idén att alla människor inte är lika mycket värda. I Reinfeldt har man en stark ledare som gör anspråk på att företräda ”allmänintresset” – klasserna är av naturen givna, men klassmotsättningar får inte finnas.
Allt det här delar man med SD. I samma mage bubblar antiintellektualismen. Liksom på 1930-talet förestavas kulturpolitiken av ett förakt mot ”obegripliga” konstnärer.
Men ändå: fascismen vänder sig mot den allmänna rösträtten. Det gör inte SD. Och i en del fördelningspolitiska frågor ligger SD nära de rödgröna. Många av dess väljare är sossar som tröttnat på att partihögern tror att alla tillhör Stockholms medelklass. Att stämpla dem som fascister, är att inte ta arbetarrörelsens kris på allvar. Jimmie Åkesson är ingen Franco. Att – redan – kalla honom fascist, är att göra borgarna en tjänst.
Samtidigt har SD kängskodda hejdukar som nu vädrar morgonluft. Gatorna blir en arena där man slåss om de stora värdena. På 30-talet kallades de som stod emot svartskjortorna för ”extremister”, av en indignerad samhällselit som hellre valde fascismen än demokratin. Vem har ansvar för att det inte ska hända igen?
