Så blev jobbpolitiken skojarnas marknad
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-05-09
Petter Larsson: Alla politiker säger att de prioriterar jobben – men det är inte sant.
Jobben, jobben, jobben, ja i nio fall av tio – den tionde är till exempel skolreformatorn Jan Björklund – kommer en politiker att svara att det är den viktigaste frågan.
Det är en vacker lögn.
I själva verket hade de 100 miljarder som Göran Persson la på hög och Fredrik Reinfeldt sänkt skatter för antagligen räckt för att utplåna arbetslösheten – om de använts för att direktanställa folk. Men i stället duttar vi på med plusjobb och nystartsjobb och praktikjobb och coacher och cv-skrivande och allt vad det heter, som inte skapar några jobb alls, utan snarare konkurrerar ut dem som redan finns.
Jag minns det från min egen arbetslöshet på 90-talet, man insåg raskt att Arbetsförmedlingen för all del var vänligt sinnad, i alla fall jämfört med kontrollfreaksen på a-kassan, men att de inte kunde göra så mycket. Och då fanns på den tiden ändå vettiga arbetsmarknadsutbildningar.
Sedan dess har tumskruvarna dragits åt, utbildningarna sparats sönder, förmedlandet delprivatiserats och Åtgärdslandet – som Jon Weman, journalist på Arbetaren, kallar det i sin reportagebok med samma namn – blivit mer av tukthus, där vår tids lösdrivare förvaras och disciplineras.
Det man måste förstå är att efterkrigstidens arbetsmarknadspolitik konstruerades i samklang med en
expansiv ekonomisk politik för full sysselsättning. Finanspolitiken skapade nya jobb, arbetslösheten hölls på några få procent och AMS uppgift var att omskola folk. Men sedan 20 år tillbaka är låg inflation prioriterat framför full sysselsättning. Kursändringen var, enligt Weman, början på paradisets korruption. Den massarbetslöshet som blivit resultatet kan ingen arbetsmarknadspolitik i världen rå på.
Weman tecknar en karta över moraset. Förmedlandet tas över av skojare som plockar hem skattepengar på femörespsykologi. Kommuner ersätter personal med gratis praktikanter. Företag cashar in 5 000 i månaden på varje tvångsplacerad fas3-are de förvarar. Kommunchefer låter socialbidragstagare gratisjobba i den egna trädgården. De som protesterar bestraffas med indragen ersättning. Och de som granskar möts av sekretesstämplar.
Det är lite rörigt, halvdant korrekturläst, bra många personer poppar upp för att säga några sanningens ord för att sedan aldrig återkomma och jag saknar en diskussion om hur massarbetslösheten bidragit till att slå sönder socialdemokratins gamla maktbas.
Men det är en bok som inte bara kan peppa de arbetslösa – det är inte dig det är fel på, systemet är gjort för att du ska må skit – för syftet med Åtgärdslandet, skriver Weman, är att pressa också oss som har arbete.
Vi har i dag med Marx ord en gigantisk industriell reservarmé, som tvingas söka jobb i parti och minut, som behandlas och betalas illa och dessutom skambeläggs. Det driver fram rädslan i breda löntagarskikt. Inga jobb är säkra, konkurrensen är stenhård. Och den som faller hamnar i utanförskapets rättslösa helvete.
Så vi håller snällt tillbaka våra lönekrav, bockar och bugar och klamrar vid jobben – och låter vinsten, vinsten, vinsten stiga mot skyn.
Petter Larsson
