Liberalerna vände ryggen åt Johan & Martin - och pressfriheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2012-09-14

Tidigare i år var jag och Leo Lagercrantz med Aftonbladet i Sydsudan.

Martin Schibbye och Johan Persson hade fängslats för att de illegalt tog sig in i Etiopien. Därför var det viktigt att gå den officiella vägen, skaffa alla tillstånd och stämplar som de lokala myndigheterna krävde.

Eftersom journalistik i den typen av länder betraktas som en verksamhet besläktad med spionage är det säkerhetspolisen man vänder sig till. Det är de som gör bedömningen om man är en vän eller fiende.

Utanför baracken som var deras högkvarter låg ett par glasögon. Sönderstampade.

Minnet av de där glasögonen förföljer mig fortfarande. De tomma bågarna var det som blev kvar efter den som ställde fel frågor.

I Sverige prövades vår hållning till det fria ordet i samma ögonblick som Schibbye och Persson fängslades – och frågan är om vi kan vara särskilt nöjda med svaret. Åsa Linderborg har karaktäriserat stödet för de båda svenskarna som ”massivt” och tillade: ”Alla var från dag ett helt överens om att vi skulle arbeta för deras frigivning.” (Aftonbladet 11 sept). Jag önskar att det var sant. Att jag kunde se det på samma sätt.

Visst, pengar samlades in till advokatkostnader; upprop undertecknades, stödgalor arrangerades. Samtidigt: business as usual. Livet gick vidare och en viss likgiltighet smög sig in. I samtal med andra journalister fick man inte direkt känslan av att det var ”våra” kollegor som satt fängslade.

Utan två frifräsare. Med oklart uppsåt.

I gengäld rullade den tysta diplomatin – Carl Bildts specialgebit – i gång.

Strategin innebar framförallt att UD ­utåt bekräftade samtliga uppgifter från etiopiska propagandaministeriet. En eldstrid hade förekommit och 20–30 rebeller hade fått sätta livet till (medan svenskarna mirakulöst överlevt). Journalisterna hade tagit sig in illegalt och därmed gjort sig skyldiga till brott.

UD skilde inte ärendet ifrån alla andra fall med svenskar som också satt inkurrade någonstans utomlands – knarkkurirer, pedofiler, småtjuvar.

I efterhand är det svårt att kritisera taktiken eftersom den fick ett lyckligt slut. Följderna blev ändå rätt otrevliga.

Först hade vi pressens följsamhet.

När Carl Bildt lade ett hyschande finger på läpparna började den stora majoriteten ledarskribenter, politiska kommentatorer och krönikörer upprepa gesten.

Inga obekväma frågor – exempelvis varför Schibbye och Persson sökt sig till just Ogaden – och inget nystande i vad för slags land Etiopien egentligen är.

UD:s förehavanden skulle inte granskas, utan i stället skulle genialiteten med all denna devota tystnad förmedlas till läsarna.

Det var ganska uppenbart att många av de stora proffstyckarna trivdes utmärkt med hierarkin: Överst Bildt, omgiven av sina många dimridåer, sina osynliga men så kolossalt effektiva kontaktnät. Sen de själva på mellersta trappsteget – nästan invigda i planerna och därför införstådda med det försåtliga ordvalet på UD (”Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till för det är ett farligt område”) liksom med bristen på transparens. Och nederst alla vi okunniga som fåraktigt trodde att en diktatur alltid bör kallas diktatur och att pressfrihet ska gälla i hela världen.

I skuggan av allt detta vidtog en exempellös hetsjakt mot Schibbye och Persson på nätet.

Eftersom UD, åtminstone skenbart, bekräftade den etiopiska propagandan blev det nu fritt fram för jourhavande näthatare att fastslå att svenskarna var terrorister och kommunister – samvetslösa äventyrare som i likhet med så många andra vita Afrikaresenärer före dem offrat dussintals mänskoliv för ingenting. I förlängningen växte en totalt antiliberal moral fram enligt vilken journalisternas ”brott” framför allt bestod i att ha brutit mot etiopisk lag. En lag är en lag, det var den eviga refrängen – om det är kriminella som skrivit den spelar ingen roll. Den ska ändå följas.

Om den moralen appliceras retroaktivt måste allt motstånd mot totalitära diktaturer fördömas, och historiens största brott någonsin blir väl då järnridåns fall. Miljontals människor som gemensamt bryter mot lagen.

Att tanken på uppror är outhärdlig för demokratins fiender visste vi redan, men nu smög den sig in överallt i den svenska debatten.

När Telia i samma veva konfronterades med uppgifter om samarbete med säkerhetstjänsten i ett antal av världens vidrigaste diktaturer, var det därför konsekvent att bolaget försvarade sig med frasen: ”Vi följer bara lagen i de här länderna”.

Här, åtminstone, hade Bildts mest extatiska cheer leaders på de stora redaktionerna kunnat nyktra till för några sekunder, och frågat sig om inte priset för all denna hjältedyrkan blev väl högt.

Det gick så snabbt att skapa detta klimat, där alla skillnader mellan demokrati och diktatur var utsuddade och nu är denna gråzon plötsligt vår vardag.

Vad vi fick var alltså ett slags kult av status quo.

En extremt fatalistisk livssyn som går ut på att allt är som det är, somliga föds till ett liv i Enskede, andras lott är att kokas levande av professionell tortyrexpert i Azerbajdzjan, och ingen har någonsin rätt att försöka förändra sitt öde. Och än mindre kämpa för frihet och rättvisa.

Vad vi också fick var en galopperande ideologisk sekterism. Nätet hade bestämt att Martin Schibbye var kommunist och därför fick skylla sig själv.

Vi som inte var kommunister förväntades nu surfa in på Kality-fängelsets hemsida och leta efter gilla-knappen. Vi förväntades inte – just i egenskap av icke-kommunister – stå upp för det fria ordet.

Hur antiliberala Sveriges liberaler blivit under den här tiden uttrycktes kongenialt av Maria Abrahamsson, moderate riksdagsledamot  och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, som kommenterade benådningen av svenskarna med orden: ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba.”

När jag läser det där tänker jag på min favorithjälte från kalla kriget. Han hette Gail Halvorsen och var amerikansk stridspilot och en av dem som flög in förnödenheter till Västberlin under den sovjetiska blockaden. Privat var han mormon från Utah. Och republikan. Och amerikansk patriot.

När han senare i livet tillfrågades vad han tyckte om utvecklingen i Västberlin, att staden som han varit beredd att offra livet för utvecklats till ett näste för antiamerikanska aktiviteter, experiment med marijuana och gruppsex och allt annat som en mormon kan tänkas ogilla, skrattade han bara och sa att han älskade berlinarna. Anledningen: ”They love freedom”.

För dagens svenska liberaler är väl den hållningen fullkomligt obegriplig. Att förekomsten av allt det man själv ogillar betyder att demokratin faktiskt fungerar.

Maria Abrahamsson kan trösta sig med att det hon anklagar journalisterna för – att avsky sittande regering – i ett globalt perspektiv är ett marginellt problem.

Det är bara några få länder i världen som tillåter sånt tjafs.

Jens Christian Brandt

Frilansjournalist, utkommer i höst med bok om Lundin, Bildt och olja.