Överdåd i Göteborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-26

Den som vill se teater i den högsta divisionen ska ­genast ta sig till Göteborg. Suzanne Ostens uppsättning av Federico García Lorcas Publiken är något

i särklass: sprudlande, rik och samtidigt avklarnad och genomtänkt i varje ­detalj. Lorca, vars vänner avrådde honom från att sätta upp pjäsen i 30-talets Spanien, skulle tveklöst ha blivit fascinerad och lycklig om han fått se vad Osten åstadkommer med hans text.

Men Lorca blev mördad 1936. Det var ett hatbrott utfört av Franco-anhängare, som Publiken skriven några år före mordet bär en otäck föraning av. I pjäsen mördar teaterpubliken skåde­spelarna i Romeo och Julia, när de insett att det finns en pojk- och en flick-Julia. Hela uppsättningen cirklar kring kärlek, begär och förställning. Här låter sig åtrån inte begränsas av fördomar och strikta regler, utan stormar in i form av vita, vilda hästar.

Regissören, spelad av Simon Norrthon, vill riva murar och släppa in verkligheten på teatern. Ann Petréns Dramaturg försöker å ena sidan förverkliga hans idéer på ett begripligt sätt, å andra sidan saboterar hon för honom med sina trollkonster och illusionistnummer. De två tampas med en både grym och glad teater som har sin egen själ.

Den praktfulla dekoren överraskar, den Castafiore-lika primadonnan (Marie Delleskog) tar sin plats och rätt som det är kommer en kejsare, som i en otäck scen kräver ett offer.

Publiken på teatern blir också publiken i verkliga livet, en sorts dubbelnivåer som speglar Lorca och hans liv som ständigt kritiskt iakttagen i egenskap av regimkritisk och homosexuell. Han tvingades till förställning samtidigt som litteratur och teater ju är ett slags förställning i sig.

Publiken är en blodtörstig drake, och ett fjuttigt monster. I en obetalbar tablå poserar regissören som korsfäst i en gigantisk tron, när en grupp galaklädda damer smyger förbi, viskande om pjäsen.

Texten är ren poesi och ganska krävande. Suzanne Osten hanterar Lorcas surrealism inspirerat, och hon är en tillräckligt fantasifull konstnär själv för att ta kommandot och åstadkomma en egen, överdådig gestaltning av texten. Hon låter det myllra av människor på scenen, ljuset lysa över publiken och dekoren vara i ständig ­rörelse. Resultatet är fantastiskt underhållande och djupt imponerande.

Malin Krutmeijer