Även Åsa-Nisse visade klass
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-15
Jacob Lundström menar
att det visst är möjligt att göra
film ur ett arbetarklassperspektiv
Magnus Nilsson har rätt i att något har gått förlorat i Pernilla Augusts filmatisering av Svinalängorna, men han missar vad som har tillkommit. Filmens ramhandling, där klassresenären Leena får en returbiljett till sin förträngda uppväxt och åker från miljonvillan i Stockholm till miljonprogrammet i Ystad, ger en extra dimension till Alakoskis berättelse.
Den sociala misären är visserligen, precis som i romanen, förlagd till dåtiden, men är inte bara ett dåligt minne utan snarare en existentiell påminnelse om var hon kommer ifrån. Unga Leenas gryende insikter om klassamhället formuleras klarast i den anteckningsbok där hon samlar svenska glosor. Men det hon som barn lär sig utantill har hon som vuxen försökt glömma.
Svensk film har för vana att göra publiken påmind om sitt undanstädade ursprung, till exempel genom skildringar av motsättningar mellan stad och landsbygd. Vår filmhistoria är kanske inte alltid radikal men inte sällan klassmedveten även i sina mest bekymmerslösa Åsa-Nisse-stunder.
Att som Nilsson hävda att filmen saknar en motsvarighet till den arbetarlitterära traditionen riskerar att ytterligare fördunkla i stället för att kasta ljus över ett förbisett filmarv.
Dels var faktiskt den svenska arbetarrörelsen i mitten av 1900-talet mycket aktiv i filmproduktionen och gjorde runt 500 kortfilmer och 60 långfilmer, vilket belyses i antologin Medier & politik från 2007.
Dels såg 60-talet en hel generation radikala filmare och filmkritiker växa upp – från Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen år 1963 via Stefan Jarls Dom kallar oss mods fram till Carl Henrik Svenstedts spretiga pamflettskrift Arbetarna lämnar fabriken – filmindustrin blir folkrörelse år 1970.
Strömningar som stundtals fortsätter att inspirera och ge efterkänningar in i vår tid.
Det stämmer att klass ofta osynliggörs i samtidsfilmen, men faktum är att årets tre bästa svenska filmer är exempel på motsatsen. Förutom Svinalängorna även Lisa Langseths Till det som är vackert och Babak Najafis Sebbe. Det får vi försöka att inte glömma.
