Den finske filmhjälten
HÅKAN JAENSSON har kul med Aki Kaurismäki
Aki Kaurismäki skriver en film på 22 timmar, Aki Kaurismäki skalar bort allt tankegods och gör långfilm av Dostojevskijs Brott och Straff, Aki Kaurismäki skriver nästa scen medan den förra spelas in, Aki Kaurismäki målar om en lånad restaurang, Aki Kaurismäki tar en återställare när någon ringer och föreslår en rockvideo med Leningrad Cowboys, Aki Kaurismäki sitter fast med manuset till Bohemernas liv när han plötsligt kommer på att Rodolfo ska stjäla hundens ben och koka soppa till sin älskade – och plötsligt vet han hur filmen ska göras ...
Det var förbryllande, säger Kaurismäki i Peter von Baghs intervjubok Aki om Kaurismäki (Alfabeta): ”På tio år hade jag inte haft nån inspiration alls och sen blossar den upp bara för att slockna på en gång igen.”
Annars tycks han inte behöva så mycket inspiration: saker blir gjorda ändå. Hittills har han åstadkommit ett tjog långfilmer plus ett antal korta – och dessutom startat filmfestival i finska ödemarken, öppnat baren Corona i Helsingfors och hotell på landet.
I början samarbetade han med sin bror Mika, men nu är han sin egen och Mika lär ha emigrerat till Brasilien. Om honom sägs inte mycket och det är det enda jag saknar i boken.
Skådespelare och medhjälpare får fylliga porträtt, filmerna avhandlas ingående – från Saimen-fenomenet (tillsammans med Mika, 1981) till Ljus i skymningen (2006), musiken får rejäl plats, färgsättningen likaså – och till och med finnarnas beroende av kaffe, Koskenkorva och mobiltelefoner utreds: detta inbundna folk behöver helt enkelt hjälpmedel för att kunna kommunicera.
”Shakespeare förstörde filmkonsten. Jag är trött på dialog. Min primära avsikt är att också göra mig av med bilden”, säger Kaurismäki. Han struntar i naturen, filmar helst en människa mot bara en vägg. Eller helst bara väggen.
Han föredrar det kärva, minimalistiska och avskyr de underhållningsmedier som matar människors sinnen ”med förvrängd uppfattning om arbete, människorelationer och lycka”.
Makten låter sig alltid korrumperas, klassamhället är ständigt närvarande. Kaurismäki filmar ur ett grodperspektiv.
Och han tycks göra det med en egenartad lätthet. Han kan låsa stativhuvudet för att få exakt den bildbeskärning han vill ha – men mycket annat blir till i ögonblicket: ”Jag håller med Tristan Tzara: tanken föds i munnen. Vad jag förstår finns i människans huvud bara varm luft som driver runt lösryckta bokstäver. När de sen ramlar ner i munnen bildas en slumpmässig mening.”
Bohemernas liv gjordes på franska i Paris – men bara en av skådespelarna kunde språket och Rodolfo, Matti Pellonpää, fick läsa vissa repliker från lappar klistrade i motspelerskans panna. Med rätt kameravinklar ser det ut som om han bara romantiskt ser henne i ögonen.
”Det enda centrala i en film är det som sker mellan kameran och skådespelaren, allt annat är ointressant: om det står två eller tvåhundra personer bakom kameran, hur de är klädda eller vad de ätit till frukost ...”, säger Kaurismäki.
Pengar är heller inte så viktigt, anser han, om det nu inte är Borta med vinden man ska göra. En av hans största succéer, Mannen utan minne, gjordes 2002 med blygsam budget. Den fick Grand Prix i Cannes och hyllades av bland andra den ekumeniska kyrkan: ”Den här filmen som svämmar över av ömhet och humor är en sinnebild för en människas pånyttfödelse ...”.
Året därpå blev Kaurismäki inbjuden till Oscarsgalan. Men han tackade nej: ville inte delta ”i en stund när USA:s regering förbereder ett brott mot mänskligheten på grund av skamlös ekonomisk vinningslystnad [... ] Filmen måste leva – men samma möjlighet borde man också ge de civila i Irak: barnen, kvinnorna, männen.”
Därmed kastade Kaurismäki bort en lysande chans att tjäna pengar. So what?
Man kan läsa Aki om Kaurismäki som en mycket underhållande bok om film, skådespelare eller finskt kynne. Samtidigt är den berättelsen om en egensinnig finnes försök att, som han skriver till Oscarskommittén, vara ”ett sandkorn i den här galna världen”.
