Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Birgitta, Britta

Mobboffret slår tillbaka

Återträffen tydliggör plågoandens vilja att glömma sina gärningar

FILM Den inledande delen av Anna Odells debutfilm Återträffen har en del drag gemensamma med Thomas Vinterbergs Festen. Det mycket ovälkomna talet, envisheten hos den som varit offer, festdeltagarnas försök att släta över och inte vilja lyssna. Anna Odell spelar en version av sig själv, mobboffret som vill tala om hur det var för henne. Resten av klassen vill ha roligt, minnas det ljusa och samtidigt tänka ”vi var ju bara barn”. Det är oerhört grymt.

Själv hade jag antagligen också vänt ryggen till Anna Odells jobbiga gestalt. Det är en skicklig manipulation av betraktaren som utförs här och när filmen tar en ny vändning i sin avdelning nummer två är jag som ser både skuldmedveten och lättad. För det var ju bara en film, till slut. En fiktion.

Men lättnaden glider sakta över i nytt obehag. Filmens andra del, som är den mest geniala, har drag av dramadokumentär och bygger på intervjuer med de gamla klasskamrater som mobbat, ignorerat och fryst ut. Den första delens fiktion bygger på en återträff Odell aldrig bjöds till. Den andra delen är den riktiga återträffen. Och den blir inte riktigt av, för många vill inte, andra slingrar sig. Någon är helt likgiltig, någon annan vill upprätthålla sin självbild som schyssta killen.

Eftersom alla utom Odell själv gestaltas av skådespelare, olika i del ett och två, blir även det icke-fiktiva mer fiktivt. Eller rättare sagt så blandas olika lager av verklighet på ett sätt som är mycket spännande. När en skådespelare konfronterar en annan, och båda spelar en av de gamla klasskamraterna, leker filmens olika lager med varandra.

När jag lämnar biografen är hela gatan full av mobbare. För det går inte att komma ifrån att antalet vuxna människor som på ett eller annat sätt deltagit i utfrysning och mobbning, är fler än de som utsatts för det. Återträffen tydliggör glömskan, oviljan att minnas eller att efteråt som vuxen förstå sin egen roll. Men mer än så pekar den på det ohyggliga: en grupp kan fungera finfint även om den stöter ut den som inte passar in.