Hon satte sex på schemat
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-09-28 | Publicerad 2011-09-19
Malin Krutmeijer om Elise Ottesen–Jensen – superfeministen som banade väg för fria aborter och modern sexrådgivning
Tidningen Arbetaren startade 1922 och nästan direkt införde man avdelningen ”Kvinnan och hemmet”. Det låter snällt, men det var det inte. Redaktör var Elise Ottesen-Jensen, född 1886, som här skapade sin signatur Ottar. Hennes första ledare fick sig en smocka som blev upptakten till ren feminismhistoria.
”Så sentimental och salvelsefull, som om kvinnorna skulle vara några idioter eller söndagsskolebarn”, skrev en läsare i ett brev om Ottars text, och ”skall kvinnorna ha en uppfostrande spalt i tidningen, tag då in en för männen också”.
Avsändaren hette Helga Johansson. Hon var grovarbetarhustru och fembarnsmamma och skulle senare skriva in sig i den svenska litteraturhistorien som Moa Martinson. Ottar var smart, så hon tog in Helga Johansson som fast medarbetare. De blev vänner och vässades med och mot varandra i tre år innan redaktionsledningen fick nog av deras stenhårda kritik av arbetarrörelsens inte särskilt solidariska män. Innan sidan lades ner och Ottar sa upp sig avslutade den underbart slagfärdiga Helga/Moa med att kalla redaktionssekreteraren för ”en stor padda i en liten göl”.
Hon var den sortens stridbara stjärna som gör en redaktör lycklig också i dag – och just sådana tankar präglar min sträckläsning av Gunilla Thorgrens biografi Ottar & kärleken. Thorgrens text flammar av nu-känsla. Hon är fenomenal på att gå nära inpå enskilda personer och sedan med ett enda mjukt steg tillbaka få ett helt sekel att avteckna sig i penseldrag som sträcker sig ända in i våra samtida liv.
När Elise anmäler en tafsande vänstertidningsredaktör, och denne hänvisar till sitt ”entusiastiska och okonventionella sinnelag”, väller en bara alltför välbekant frustration och besvikelse upp i mig. Inget nytt under solen, en garvad feminist som Thorgren vet att välja stories med smärtpunkt.
Det är en mycket skickligt skriven bok, driven av ett starkt engagemang. Elise Ottesen-Jensen är en utmärkt utgångspunkt för en diskussion av snart sagt alla 1900-talets radikala rörelser. Hon var, som Thorgren skriver i sitt efterord, ”en av de radikalaste feminister vi haft”, för hon såg det som långt senare kom att kallas ”det dubbla förtrycket,” klass och kön.
Hon befann sig mitt i en hett bubblande arbetarrörelse, men som syndikalist, inte socialdemokrat och inte kommunist. Thorgren sätter detta i centrum för sin analys av Ottars ideologiska botten, kampmetod och även livsstil. Hon levde och arbetade tillsammans med Albert Jensen – en av förra seklets viktiga ideologer inom sin rörelse enligt Thorgren, som förmedlar en sådan fascination för honom att man kanske vågar hoppas på en kompletterande biografi. Hos dem bodde krigsflyktingar, ”kamrater” och så småningom också en ung kvinna som Albert lämnade Elise för.
När Ottar var med och startade RFSU 1933 delade hon sig, menar Thorgren, i två: syndikalisten och reformisten. Reformisten förhandlade och bedrev politik, syndikalisten gav lag och etablissemang fingret och följde ”samvetets lag”. Det innebar sexualpolitisk aktivism i form av föreläsningsturnéer med preventivmedelsrådgivning (olagligt) och pessarutprovning, hänvisning till abortläkare (olagligt) och kontaktförmedling mellan homosexuella män och kvinnor (homosexuella handlingar var förbjudna).
I dag tar vi sexualundervisning i skolan, redig information om preventivmedel och fri abort för givna, men allt detta var föremål för årtionden av kamp. Motståndet var hårt. Slaget om utformningen av skolans sexualupplysning ”vann” Ottar och RFSU till stora delar genom att på eget initiativ erbjuda både lärarutbildning och föreläsningar för eleverna.
Ottar var hela livet kritisk till staten, som hon menade understödde ett system där arbetarna ständigt offrades för andras intressen. De skickades ut som kanonmat i krig som var någon annans, och arbetarkvinnorna offrades på sexualmoralens altare, medan borgarkvinnorna diskret kunde köpa sig fria från oönskade barn.
Thorgren skriver med kraft in syndikalismen och den feminism som föddes inom den i arbetarrörelsens historia. I den gängse, breda bilden är anarkismen utträngd i marginalen, genom Ottar och sexualupplysningsrörelsen ser det annorlunda ut.
Emma Goldman, Hinke Bergegren, Per Albin Hansson, Frida Stéenhoff – berättelsen om Elise Ottesen-Jensen dignar av kända namn i arbetarrörelsens historia. Drivkrafterna såg olika ut. För Ottar fanns det faktorer, tror Thorgren, i hennes familj, med en skugglik mamma med arton förlossningar bakom sig, och en syster som 16 år gammal och gravid fördrevs från hemmet av fadern som var prost.
Elise Ottesen-Jensen ägnade hela sitt liv åt att slåss för kvinnors frihet, ekonomiskt oberoende och oinskränkt makt över den egna kroppen. Gunilla Thorgrens bok är en mäktig, fängslande utbildning i hur mycket vi har att tacka henne och hennes samtida för.
Malin Krutmeijer
