Obama – bödeln i Vita huset
Presidenten har förlorat alla begrepp - fortsätter ge order om drönarattacker
När språket släpper i fogarna, öppnar sig mot nya tomrum, då är det farligt på riktigt.
Det skedde i Tyskland på trettiotalet, ett civilisationssammanbrott, när mobila eutanasikliniker började rulla genom riket, och handikappade avrättades.
Det sker nu, i Vita huset, på tisdagar – under president Obamas avrättningsmöten – där växer det nya språket fram, där finns hjärtat för den tid vi förflyttats in i, avrättningsepoken.
Amy Davidson i The New Yorker beskriver hur det kan se ut – ”där sitter presidenten, sveper över porträttbilder – en somalisk man, en sjuttonårig flicka, en amerikansk medborgare – och beslutar vem som ska avrättas”.
Avrättningslistan, skriver Davidson, ”är en påminnelse om hur mycket språk betyder, och hur farligt det är när ordens själva mening ignoreras”.
Ett orwellskt språkets moras härskar nu hos den liberala eliten i Vita huset. Vid terrormötena i Ovala rummat sållas ”mål” för avrättning fram, bland ”kandidater”. Vad man kallar ”death-marked-finalists” stiger successivt på dödslistan.
När en enskild person ska dödas talar man i terrorgruppen om ”personality strike”, medan en missil mot en grupp människor kallas ”signature strike”.
Den senare sorten har också fått en förkortning: TADS, för ”terrorist attack disruption strikes”, eller bara ”crowd kills”.
Daniel Klaidman från The Daily Beast skriver om en sådan ”gruppträff” – de äger rum varje vecka, ibland flera om dagen – då dussintals kvinnor och barn dödats, en advokat Klaidman möter som fått se denna ”Döds-tv” säger: ”Hade jag varit katolik, hade jag måst gå och bikta mig nu”.
Efter ett beslut av president Obama våren 2009 måste han – ifall inte ”near certainty” råder om att inte civila kan dödas – personligen godkänna varje mål för avrättning.
Flera medarbetare runt Obama har under garantier om anonymitet beskrivit hur han framstår vid dessa beslut, hans kallhamrade stil återkommer flera till.
Obamas personliga engagemang i aktionerna, ner i sina detaljer, säger flera källor i Vita huset i New York Times, ”saknar motstycke under tidigare presidentskap”.
Här kan vara viktigt att påminna om något som helt glömts bort i den magra rapporteringen om Obamas accelererande avrättningsprogram: medan Bush ofta koketterade med sin obildning är Obama disputerad jurist från Harvard. Det är en intellektuell, bildad man – älskad av stora delar av eliten – som nu dirigerar oss in i en världsordning av fördemokratisk modell.
Av den svenska debatten kan man få intrycket att Obamas mord passerar obemärkta. Och det stämmer om man ser till de Obama-lojala stormedierna.
Men hör vad demokraten i representanthuset och tidigare presidentkandidaten Dennis Kusinich säger, ombedd att kommentera Obamas drönaravrättningar efter valvinsten i onsdags till Amy Goodman i tv-kanalen Democracy Now!:
”De är avskyvärda, de hotar vår nations själva hjärta.”
Även Romney-rådgivaren Michael Haydn, tidigare CIA-direktör, är skärrad:
”Jag har levt ett liv som någon som går till handling på underlag av hemliga rapporter, och det är inte ett bra liv. Demokratier ska inte föra krig på underlag av hemliga rapporter.”
Michael Haydens uttalande kom efter Obamas vägran att ge offentlighet till rapporten om avrättningen av amerikanen Anwar al Awlaki. Hundratusentals amerikaner ville ha svar, människorättsgrupper och otaliga jurister fruktade inledningen till ett militärdiktaturtillstånd.
Obama vägrade öppna dokumenten. Däremot avrättade han även Awlakis sextonårige son Abdulrahman och hans sjuttonåriga kusin och sju andra personer i en attack två veckor senare. Abdulrahman, också han amerikan, född i Denver 1995, var inte anklagad eller ens misstänkt för brott enligt FBI självt.
Mordet på amerikanen Samir Khan, som satt bredvid al Awlaki i bilen när hellfiremissilen slog ner, och vars familj fick höra av FBI att han inte var misstänkt för något, kommenterade Obama: ”det var ett lätt beslut”.
Dennis Kusinich och andra försvarare av folkrätten väntar nu skräckfyllt på att presidenten ska avrätta sin första medborgare på amerikansk mark.
För att förstå hur konkret Obamas personliga del i avrättningarna är kan vi se på ett fall från augusti 2009.
Den dåvarande CIA-direktören Leon Panetta, kort senare befordrad till Obamas försvarsminister, hade fått underrättelseinformation om var den pakistanske talibanen Baitullah Mehsud befann sig. Obama blixtinformerades efter regeln om ”near certainty”, eftersom Mehsuds fru och hans svärföräldrar också befann sig i byggnaden. Hur göra? Obama beslutade att avfyra, Mahsud dödades, tillsammans med sin fru, och ett okänt antal ytterligare släktingar.
Vid sitt första anfall i Jemen, ett nytt land som Obama öppnat för godtyckliga attacker, den 17 december 2009, gick det också snett, två hela grannfamiljer till det utpekade målet utplånades.
Journalisten Jeremy Scahill från The Nation har som en av få västjournalister rest runt i Jemen och träffat drönaroffren. Han beskriver ett hat, som han säger, ”inte har med vår kristendom, vår frihet, våra McDonalds att göra, utan är något mycket, mycket starkare, personlig vendetta”. Detta är människor, vilka nu räknas i tusental, som fått sina anhöriga dödade från tiotusen meters höjd, när de samlat bränsle, eller vallat sina djur.
Underrättelserna från marken visar sig nämligen gång på gång slå fel.
På Youtube ligger klippen på mödrar som håller upp sina barns kroppsdelar och strålar till nya generationer självmordsbombare. Det är dem vi nu fruktar på våra gator, medan medierna tapetserar med artiklar om Lars Vilks patetiska installationer.
Många amerikanska människorättsaktivister reser nu till Pakistan, där hatet mot mitt andra hemland bara växer, för att försöka förklara för de drabbade familjerna att detta inte är Amerika, missilerna är inte USA:s folk, detta är en man, som stödd av lojala medier förlorat alla begrepp, som förlorat sig själv, som förlorat till och med språkets mening och betydelse.
Att han kan ägna sig åt dödandet till de beskådande eliternas beundran, förstärker förstås den förfärande effekten, berusningen och allmaktskänslan. Vänsterhipsters och poeter firar honom i sociala medier. ”Obama har fått den guldmedalj han förtjänar”, skallar Peter Wolodarski i Dagens Nyheter.
Jo, han vann – efter en kampanj med prislappen ettusen miljoner dollar vann den amerikanska rustningsindustrins gunstlingskandidat.
Var världen och mitt Amerika befinner sig när hans nya fyraårsperiod nått sitt slut vågar jag knappast tänka på.
