De ”vanliga” lukterna äger
Medan jag sitter och skriver faller den första snön. Grenarna på träden nere i parken är redan vitluddiga, gräsmattan, den lilla sandlådan, allt blir så magiskt renbäddat, till och med balkongrenoverarnas byggpåsar på Barnängsgatan.
Jag öppnar fönstret och försöker definiera snölukten. Hur luktar snö??
På nätet hittar jag Fragrance Foundation, grundad av de största parfymföretagen, i styrelsen sitter också folk från Cosmopolitan, Men’s Journal, Victoria Secret, Macys … Vilken beauty-business de resonerar om bakom den flotta färgbildsfronten tycks hemligt men det finns en läsvärd del där ett tjugotal kända parfymörer intervjuas, däribland Ben Gorham, mannen bakom det hippa svenska märket Byredo.
Alla får samma frågor, som vilken doftupplevelse som de minns bäst, vilken doft de drömmer om att fånga, och vilken som är deras favorit.
Anmärkningsvärt nog är det de ”vanliga” lukterna som äger. Dessa tränade expertnäsor gillar sina barns hud- och hårlukter mest, även männen. De minns pappas tobak, nyklippt gräs, hö, sand, en upphetsande källare, de första dropparna regn, våren, barrskogar, oceanen under en sommarstorm, ett varmt djurs starka pälslukt. Nybryggt oolong-te. De vill allra helst skapa parfymer som har samma verkan som antidepressiva, som ger leende ansikten, utan biverkningar. Eller en doft så fin att de faller i gråt.
