Mozart i trollskogen på Folkoperan
Lekfull Trollflöjten med pingisbollar och strykjärn
Näst Bizets Carmen torde Mozarts Trollflöjten vara den mest välkända operan i det här landet, inte minst för tillfället, då den framfördes på Drottningholm under Östersjöfestivalen och dessutom nu går i repris på Kungliga Operan. Denna täthet är en klar fördel om man vill vrida och vända på historien, så som Folkoperan gör i sin uppsättning. Sören Brunes scenografi fångar idén, för att inte säga ironin, med sina kulisser och tygsjok hängande från taket med delar av Rousseaus tavlor, dessa tillplattade, rätt vänligt sinnade målningar av vilda djur i djungel. Det är alltså Henri Rousseau, le douanier, inte filosofen Jean- Jacques, men tankarna leder obönhörligt till den franske filosofens idéer om tillbaka till naturen och 1700-talets samtida samhälle som artificiellt.
Däremellan hittar vi enligt regissör Richard Turpin Mozarts sångspel. Här har nästan allt återgått till naturen à la J-J Rousseau. Den enda människan så som vi känner henne finns blott som rest i Monostatos, Paminas fångvaktare. I övrigt är rollfigurerna ett slags djur, till synes baklänges muterade från homo sapiens. Lika illa är det med Sarastros brödraskap, som består av en grupp mindre vetande som inte ens lyckas bygga pyramider av papper. Så mycket för drömmen om det mänskliga förnuftet och frimuraretiken.
Allt är alltså upp och ned, jätteägg, konstiga ballonger formade till högst egenartade figurer och ett antal absurda scener vars komiska poänger inte ska avslöjas, men några kräver både strykjärn och pingisbollar, inte den allra vanligast förekommande rekvisitan i Trollflöjten. Det är en lekfull värld som målas upp, till synes bekymmerslöst driver de olika personerna omkring, lyckligt ovetande om det släkte som en gång drev jorden i sank.
Någon psykologi finns det av logiska skäl inte plats för, men de bevekelsegrunder hos personerna som man ändå hittar hos Mozart och Schikaneder, blir här till intet, vilket gör att en del scener inte riktigt bär hela vägen, kanske delvis på grund av att solisterna är en smula ojämna. Till de som sätter avtryck hör Kristina Hanssons Pamina, Teresia Bokors Nattens drottning och, kanske allra bäst, Johan Schinklers kraftfulla Sarastro. Och denna gång är det Rebarqoue som låter en mjuk klang omsluta sångarna under Marit Strindlunds ledning.
Kungliga Operans må vara den mest eleganta uppsättningen, Östersjöfestivalens den mest välsjungande, men Folkoperans är den roligaste.
