Med näsa för andevärlden
Emanuel Swedenborg levde i en tid utan deodoranter, påpekar Olof Lagercrantz i sin bok om lärdomsgiganten som blev ”tokot”. London på 1700-talet stank av avfall och hästskit och tömda pottor och det var i London som Swedenborg efter en tröttande resa runt Europa vaknade en natt och förnam närvaron av Jesus själv på sängkanten. ”Ät inte så mycket”, sa gestalten och upplöstes.
Swedenborg hade visserligen vräkt i sig för mycket och för sent, men han tolkar orden som ett andligt budskap och vänder därefter hela sin kunskapssökande uppmärksamhet mot den andliga världen, som han (Jesus måste ha suckat) studerar, systematiserar, kategoriserar, ja koloniserar med sitt hungriga intellekt på samma sätt som han förut velat bemäktiga sig allt vetande om den naturliga världen.
Resten av livet tar han emot besök av en ström kända historiska personers döda andar som berättar om hur den andliga världen är beskaffad. Kunskaper som han sedan vidarebefordrar till oss ännu levande i sina omständliga och ”vetenskapligt” redogörande skrifter.
Swedenborg uppfattar det hinsides som en stor människokropp. Andarna bor i olika organ och kroppsdelar beroende på sitt väsen och det är lukterna som gör att de hittar ”hem” och söker sig samman med likaluktande. Swedenborg upprättar hela doftregister som kan användas på vandringar i andevärlden som vi på jorden använder en karta.
Lukten av bränt bröd tyder på att vältalare håller till där. Vällustingar osar exkrementer och as. De kärleksfulla doftar som från markerna om våren.
