WE CAN DO IT united sisters girl power YEAH!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-08
När kraven på livet begränsas till knapp överlevnad och rätten att skyddas undan våldsutövare. När människor lever ett liv utan en röst i de politiska och sociala rummen. Då har det gått alldeles för illa för dessa människor.
När en kvinna mitt bland oss vädjar om fristad och nekas den. När hennes existens inte bara ifrågasätts utan helt förnekas och utplånas, då har det gått illa även för resten av oss. Åt helvete för mänskligheten och för det kvinnopolitiska arbetet i Sverige.
En kan fråga: vad har hänt, vad ska vi göra? En kan snäsa: ställ högre krav, kräv arbete, status, mänskligt värde, integritet och högre levnadsstandard. Kräv lika löner, danskt kök, hembiträde och blomstrande sexliv. Kräv värdighet, heltidsarbete, trygghet och rätt att vara hemma med barnen. En kan uppmana och uppmuntra: we can do it, united sisters, kvinnor kan, girlpower yeah!
En kan fundera på vilka rättigheter kvinnor bör ha i ett jämställt land som Sverige. En kan ställa frågan: vem är de rättigheterna till för, vilka gynnas och varför osynliggörs en del?
Vad händer när en kvinna saknar sina sista fyra siffror? Är inte hon längre en kvinna?
Papperslösa kvinnors livssituation förflyttar svensk jämställdhetspolitik och den feministiska debatten. För här gäller det liv och död. Det gäller akutfall och det är livsnödvändigt att agera.
För en är böjd under könsmaktordningen, utan legal status, fattigast på rättigheter.
Rasismen har många dimensioner. Rasifiering och etnifiering av papperslösa kvinnor leder till låga priser på deras arbetskraft. Till arbeten som utförs bakom stängda dörrar, utan arbetskamrater, där de är utelämnade åt hot, utpressning och sexuella trakasserier.
Stämpeln ”illegal” tar i från en människa makten att ställa krav och möjligheten till delaktighet i sociala förändringar. Inte enbart inom den etablerade politiska maktkorridorerna, där papperslösa inte räknas. Också inom kvinnorörelsen är det ofta är ganska tyst.
Som om asylsökande flyktingars situation inte gick att analysera utifrån ett feministiskt perspektiv. Som om gömda och papperslösa kvinnor inte skulle utsättas för könsrelaterat våld; tvångsutvisningar, polisens utnyttjande av sin formella makt, hot, utpressning och krav på sexuella tjänster i utbyte mot försenad tvångsutvisning.
Som om det inte fanns grader i helvetet. Som om dessa frågor inte gällde resten av oss, feminister och jämställdhetskämpar. Som om illegal status skulle sudda bort sexismen och rasismen från frågan om kvinnors rättigheter.
En hade kanske glömt sin kamp för rösträtt, barnomsorg, skyddat boende. En hade kanske blivit bekväm. En kanske hittade några patriarkala strukturer långt borta i andra kulturer att skylla på.
Det fanns en brist på praktisk feminism och aktivism i de politiska rummen. Det behövdes en antirasistisk, feministisk kampanj med intersektionalitet som analysverktyg, en mobilisering underifrån kring papperslösa kvinnors livsvillkor. Ain’t I a woman, kampanjen för papperslösa kvinnors rätt till skydd startades i Göteborg den åttonde mars 2010 av medlemmar i nätverket Ingen människa är illegal. Grunden är praktiskt arbete – möten med papperslösa kvinnor, kännedom om deras vardag och delat livsutrymme på alla plan. Allt annat skulle ha varit omöjligt om vi ville arbeta med trovärdigheten i behåll.
Två saker har varit centrala: rätten till skydd i form av tillgängliga jourplatser och tryggheten att kunna anmäla sexualiserat våld och utpressning utan hot om utvisning. Det senare skulle vara möjligt om papperslösa kvinnor fick tillgång till tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) för att kunna delta i en rättsprocess.
En annan viktig aspekt handlar om införandet av ett genusperspektiv i asylprocessen. Den praktik migrationsverket i dag arbetar utifrån är främst anpassad efter en asylsökande som är en fullfunktionell, heterosexuell och vuxen man. Kvinnor och HBT-personer försummas på sätt som liknar varandra.
Ain’t I a woman synliggör alltså asylsökande kvinnors brist på rättssäkerhet både inom asylprocessen och efter att beslutet om avslag gått över till tvångsutvisning och lett till ett liv utan papper.
Efter ett år har stor kraft samlats bakom kampanjen. Aktivister har drivit frågorna med en hunger efter att mobilisera sig, ta begreppet intersektionalitet från abstrakt nivå till feministisk praktik. Och lokalt har vårt politiska påverkansarbete öppnat dörrarna till kvinnojourer och kriscentrum för skyddsbehövande papperslösa kvinnor. Ideella kvinnojourer i Göteborg kommer nu att få resurser att ta emot papperslösa kvinnor i behov av skydd.
Ain’t I a woman fyller år. Fortfarande behövs röster inom alla kategorier: socialtjänsten, rättssystemet och den politiska debatten. Utan uppslutning, inga förändringar. I födelsedagspresent kan en önska sig ett rikstäckande beslut om rätten till skydd, som skulle gälla alla kvinnor.
En kan kräva rätten till skydd, en kommer att fortsätta kräva rätten, we can do it, united sisters, kvinnor kan, girl power, yeah!
Fotnot: Könsneutrala ”en” används i texten i stället för ordet ”man”.
Trifa Shakely
Initiativtagare till kampanjen Ain´t I a woman
