Unga som vägrar
Lyhörd och sensibel roman av Felicia Stenroth
Titeln signalerar förlängd barndom, oskuld, oansvarig nådatid … men i Felicia Stenroths Indianlekar handlar det inte om kurragömma i skogen. Snarare präglas romanens alla scener och dess lyhört kantiga replikskiften av en loj, nyckfull, halvt trotsig vägran.
En vägran att ta ansvar, att ställa upp på andras krav, särskilt det omgivande myndighetssamhällets krav, språk, förväntningar. En ovilja som nog lika gärna kan vara oförmåga, att ingå i något vuxet ömsesidigt pliktsystem över huvud taget.
Som barn är de allihop, jaget Ebba i sena tonåren och personerna runt henne i detta drömska men också ångestfullt vanmäktiga sommardrama. Ebbas jämnåriga föräldralösa kusin Edith räknas dit, trots avancerade sminkvanor och lång erfarenhet av smärtreglerande skärvanor. Hon kommer med tåget för att tillbringa ”semestern” från en låst vårdinstitution, oklart vilken sort, hos morbrodern Frank, Ebbas pappa, som socialen (till Ebbas förvåning) godkänt som tillfällig vårdnadshavare.
Även Frank, söndervärkt småfifflare i utkanten av den mindre svenska industriort som är romanens urscen, är tecknad som en laglös egotrippad figur som mest tänker på sig själv.
En annan vildvuxen överlevare, och alkoholistbarn, är Ebbas kille Jonatan. Han har jobbat ett tag på ortens Volvofabrik innan den las ner och trots betalningsanmärkningar - såna små realistiska detaljer uppskattar jag särskilt under läsningen - fått eget kontrakt på en enrumslägenhet i ett hyreskomplex som Volvo i en annan guldålder byggde för arbetskraften från Finland. Eftersom där numera mest bor asylväntande från andra ställen på jorden kallas det i folkmun Indianbyn. Här tillbringar alltså Ebba och Edith sommaren medan Jonatan jobbar på ett fryslager i Norge.
Felicia Stenroth skriver mycket bra, iakttar, förnimmer, lägger märke till saker i kanterna, lyhört, sensibelt, och ickedömande - men formulerar inga slutsatser. Det är som om också hon vägrar förhålla sig. Förutom att hon visar upp ”övergivna barn”. Det finns ju en analys och en verklighetstolkning även bakom det. Men ibland kan faktiskt denna acceptans av det som är ”här”, denna brist på vrede och hat, och faktiskt kärlek, hos romanfigurerna närma sig det enbart estetiserande trash- och arbetarklassromantiska. Vackra filmbilder, sexig konsumtionsjunkie-misär, tomhetsblickande tonårsmodeller i tiden.
Men just tomheten, det flytande, den passiva rådlösheten, Ediths letande efter knivar - den sätter förhoppningsvis i gång något i läsaren. En vilja att göra något annat, ta tag i livet, ta makten över det.
