Det har gått troll i debatten
Åsa Linderborg om ett fördomsfullt försvar av näthatare
Jonas Thentes artikel om näthat börjar bra (Dagens Nyheter 22 april). Det finns, menar han, ett obehagligt klassförakt i synen på näthatarna. De kan inte stava! Flabb och hån från kultureliten.
Jag reagerar själv häftigt mot på dem som gör högerextremismens/populismens ökade väljarskaror till en fråga om folks utbildning eller, ännu värre, intelligens. SD och liknande rörelser kan man bara slå med välfärdsargument. Det är därför liberalerna (inklusive Europas hela socialdemokrati) står handfallna i alla debatter; de har ingen reformpolitik som de kan parera rasismen med. Vad som skulle kunna vara politik, blir till indignerade moraliteter om antihumanism.
Jonas Thente vill alltså prata fördomsfritt om klass, men snubblar själv på sina förutfattade meningar. Det är en myt att näthatarna är arbetarklass. Som Researchgruppen har visat, består de av alla sorter. I min egen mejlskörd hittar jag allt från vanliga jobbare till egenföretagare, tjänstemän, lantbrukare, pensionerade adjunkter, mellanchefer på större svenska företag, jazzmusiker och en före detta moderat kommunalpolitiker. De flesta skriver korrekt svenska.
Men framför allt: de flesta arbetare - med eller utan jobb - skickar inte såna där mejl och tänker överhuvud taget inte i näthatarnas banor. Thentes okunniga generaliseringar tillskriver halva befolkningen åsikter den alls inte har.
DN-skribentens nyvunna engagemang för arbetarklassen kan tyckas vällovligt och på tiden men är, förstår man snart, en fejk. Egentligen är det vänstern han vill åt, hans litania placerar sig i raden av alla andra artiklar i DN Kultur om vänsterns påstådda åsiktsdominans.
I Thentes värld står huvudmotsättningen mellan kulturvänstern och de obildade. Alla andra ideologiska maktdimensioner är bortrollade. Högerextremismens framväxt, socialdemokratins kris, arbetslinjens fiasko, socialliberalismens bankrutt - nej, det är vänsterns fel att näthatarna rustar upp.
Det är också vänsterns fel att klass försvunnit från kulturdebatten. Här kan jag möta Thente på halva vägen, jag har själv tjatat om detta i åratal. Klass har fått ge vika för andra, också viktiga, erfarenheter. Intersektionalitet - det vill säga att klass, kön, etnicitet, sexualitet etcetera hänger ihop - är en akademisk landvinning, men på kultursidorna och i media överlag kan vi tyvärr fortfarande bara diskutera ett förtryck i taget. Sällan handlar det förtrycket om ekonomiska hierarkier. Det finns för övrigt kultursidor som fortsätter intressera sig för arbetarklassens villkor, men det låtsas Thente inte om eftersom hans tes då faller som ett korthus.
Men är det verkligen bara vänsterns fel att vi inte längre pratar om klass?
Klassperspektivet försvann när marknadsliberalismen blev hegemonisk. Det trängdes undan i takt med att hela politiken gentrifierades; allt handlar bara om den köpstarka medelklassen. Kultursidorna är endast avspegling av detta och jag förstår den frustration som det skapar i breda folklager: arbetarklassen, allt mer socialt frustrerad, saknar representation i det offentliga samtalet. Tydligast är denna utveckling just i DN, det är där allt prat om klass sen några år tillbaka diskvalificeras som gammaldags junk. Nu vill alltså Thente nåt annat. Det ska verkligen bli intressant att se hur han lyckas vrida sin egen kulturredaktion i denna nya, socialt medvetna riktning.
Förvirrande nog drar Thente in Johan Jönsons nya diktsamling mot. vidare.mot i sitt resonemang. Det är ingen skillnad på Jönsons hat och nättrollens – mer än att Jönson kan stava – så varför hyllar vänstern poeten men inte trollen? För Thente är allt hat lika primitivt oavsett vad det handlar om - klassförnedring, invandring, feminism, what ever. Men frågan kan lika gärna vändas ut och in: Hur kan Thente känna förståelse för reaktionära nätkommentatorer men inte för progressiva poeter?
Lika förvirrande är att Thente använder historikern E P Thompson för sitt resonemang om dagens anonyma näthatare. I studien Herremakt och folklig kultur (på svenska 1983) visar Thompson hur brittiska arbetare under tidigt 1700-tal målade sig svarta i ansiktet för att undvika igenkänning när de protesterade mot adeln. Som en konsekvens förbjöds maskeringar och bestraffades med döden, "The black act". Det var en något värre påföljd än att bli uthängd av Robert Aschberg i TV3.
Jämförelsen haltar även på andra sätt. De arbetare som Thompson analyserar tvingades välja maskering då det var deras enda sätt att bedriva klasskamp. Det näthat Thente skriver om är knappast ett anonymt klassuppror. Kamp mot eliten, absolut, men det är ändå skillnad på arbetarklassens kamp mot adeln, och näthatarnas kamp mot invandrare, homosexuella, kvinnor och kulturmarxister. Elit eller inte - det är de som försvarar idén att Sverige ska ha invandrare, fri kärlek och jämställdhet som i första hand drabbas av invektiven.
Jag har skrivit det förut och jag gör det igen: Vi som har namn, förlag och mediahus i ryggen, vi som får skriva vad vi vill och dessutom får betalt för det, vi tillhör ett sorts maktelit som ska tåla ett visst mått däng. Men betyder det att vi inte alls inte ska få reagera?
Här finns också en annan klassaspekt, som borde intressera en yrvaken Thente. Näthatet riktar sig inte bara uppåt, det drabbar även unga kvinnor som är allt annat än privilegierade. Några av dem intervjuas i Trolljägarna. När Thente gör sig löjlig över alla kulturskribenter som vittnat om hat och hot, gör han sig också löjlig över dessa unga kvinnor som har allt annat än makt.
Thente skriver att han själv har blivit mordhotad minst fem gånger. Jag hoppas att hans arbetsgivare har anmält det. Men det finns en sorts sexualiserat verbalt våld som, det vågar jag påstå, Thente aldrig råkar ut för, just för att han är man.
För att illustrera hur såna mejl ser ut publicerar Aftonbladet Kultur på nätet ett brev som jag fick i påskhelgen (Mailet finns som bild i högerspalten). Inte för att göra mig själv till martyr, utan för att jag har resurser som andra kvinnorna inte har att visa hur hatet låter, och det låter ungefär likadant vilken kvinna det än riktar sig till: det handlar om våra fittor. Jag kan hantera såna brev, men hur gör tonårstjejerna som rör sig i samma lokalsamhällen som hatarna?
Hur mår lokalpolitiker i en döende landsort, som får veta att de är fula kärringar som borde döden dö? Det klart att det näthatet är ett demokratiskt problem.
Hur jag än vrider och vänder på Thentes text förstår jag inte vad han vill göra åt näthatarna eller de klassorättvisor han plötsligt låtsas bekymra sig över. Att tycka synd om dem, som han tycker att vi ska göra, är knappast en progressiv lösning.
