Novellens drottning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-22

Pia Bergström om Alice Munro – en modern Tjechov

”Varje gång man läser Alice Munro lär man sig något nytt man inte tänkt på förut. Ingen kan vara så stillsam – och samtidigt så skoningslös”. Så löd prismotiveringen när den kanadensiska, nu 77-åriga, författaren fick The Man Booker International Prize i somras.

Munro har skrivit noveller sen debuten Dance of the Happy Shades 1968. Ändå är hon rätt okänd i Sverige, trots att fyra titlar finns översatta. Atlas tycks ha insett hennes bestående, eller ska man kanske säga växande, värde (hon är värd Nobelpriset också), och tryckt ett nytt urval av hennes bästa texter, Nära hem, samt den senaste, Kärlek vänskap hat. Våren 2010 kommer hennes nya: För mycket lycka.

Munro skriver sällan om Stora Idéer och Politik, utan om längtan, missförstånd, misslyckanden; om unga flickors högmod, om myndiga hemmafruar med rödfnasiga händer fjärran från olyckan på Revolutionary Road, om böjda lantbrukare, skomakare, skogsarbetare, skollärare, universitetslärare, folk från hennes egna miljöer – hennes föräldrar födde upp höns och rävar på en liten gård i sydöstra Ontario. Äktenskap visas i genomskärning och skilsmässor i åratal-efteråt-perpektiv, småstadens uppriktighet ses som vad det är, oftast tasksparkar, men också mellanmänskliga gåvor och gengåvor av underbarare slag lyfts fram.

Novellerna om livet framför näsan visar sig handla om små människors storhet, om dröm och envishet likaväl som förfall, och renovering in i galenskap. Om vardagligheter som potatis och majs, kortspel och gamla sånger: ”Akleja, blodrot/och vild bergamott”; om att bli stående vid fönstret och se ”några grannbarn rulla nerför den lilla grässlänten ända till trottoaren, resa sig, klättra upp och rulla ner igen”.

Hon skildrar ofta krasshet, främst ekonomisk. Men också dess motsats: överraskande kärlek, gudlighet och det som får en fattig dotter att bränna upp ett stort arv efter sin far, sedel efter sedel i köksspisen, iakttagen av en respektfull make i behov av allt. Här finns många dödar, i cancer och annat, hur man tar det så olika, hur livet går vidare sen. Hon skriver så man kan se de långa perspektiven. Och rysa över hur enstaka steg kan vara så ödesdigra, hur vi dagligdags rör vid varann med trollspön eller brännjärn. Högst ordinära händelser kan då bli häpnadsväckande.

Generationskamraten Cynthia Ozick har kallat Munro ”our Chekhov” – alltså amerikanernas! Hos Munro, liksom hos Tjechov, är intrigen sekundär. Hon låter historierna vindla ut i slingor och utvikningar, och deras sammanblandning och sammanhang med andra omständigheter, med andra människor plötsligt bli uppenbarat av en subtil men vardaglig detalj. Epifani kallar akademikerna det. Upplysning medelst liten lampa.

Vissa av hennes gestalter bär jag med mig för evigt, som Flora i Ungdomsvännen. En sviken men storslagen kvinna på den kanadensiska landsbygden som alltid körde häst och vagn stående. Kalkonsäsongen är en annan topp, liksom Kärlekens vägar, Flytande bro, Tröst. Läs inte Munro rastlöst, för att vara up to date i bildat boksnack eller liknande hemskheter. Låt henne stå i hyllan till semestern, till en konvalescens, till en död söndag då hennes stillsamma humor kan flyta in och bli en väg under ytan till verkligheter, även egna, som man betecknat som avslutade. De behöver inte vara det.

Pia Bergström