Mörkret bland oss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-01-13 | Publicerad 2012-01-12

Samuel Edquist läser mästerliga reportage om vardagsrasism, klassförakt och homofobi

SAKPROSA

» Sverige forever in my heart: Reportage om rädsla, tolerans och migration

Niklas Orrenius

Natur & Kultur

Sydsvenskans Niklas Orrenius är en av våra främsta skribenter. Jag sträckläste hans reportagesamling om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat – jag äter bara pizza (2010). I nya Sverige forever in my heart är innehållet mer skiftande. Flera av dem handlar fortfarande om SD och dess livmoder i form av svensk vardagsrasism, men nu får vi även läsa om svälten i östra Afrika, krisdrabbad svensk glesbygd, religiöst motiverad homofobi och mycket annat.

Åtskilliga av de välskrivna och fängslande texterna behandlar intolerans inför det främmande. Vi får läsa om klassföraktet när Lundaspexare driver med kusinen från landet (Eslöv), om hantverkarfirman i just Eslöv som kallar en invandrarfamilj för ”Familjen Kebab”, om hederliga svenskar som stenar muslimer i Tomelilla – och lika hederliga poliser som skiter i att utreda brottet. Tvärt emot den dominerande bilden att svensk rasism främst göds i vita arbetarklassområden, får vi veta att Limhamn, Västra Hamnen och Lilla Torg är de farligaste områdena i Malmö för muslimer att vistas i. Och man funderar över när Sverige tar efter exemplet från Arizona, där deportationer av flyktingar lagts ut på ett privat bolag.

Orrenius har jämförts med Roy Andersson; hans styrka är att skildra små brottstycken av verkligheten med utsökta miljöbeskrivningar. Ibland glimrar texten till och den krassa verkligheten åskådliggörs med närmast poetisk pregnans, till exempel när golfspelare i Guantánamoenklaven klagar på att gräset aldrig hämtat sig efter att haitiska flyktingar inhystes där 1994.

Eller den ypperliga skildringen av en fest ordnad av högertidskriften Neo. Orrenius glider in och frågar Alexander Bard om denne har några råd till varslade industriarbetare i Olofström. Bard blir uppenbart otålig och blottlägger sällsynt tydligt hur nyliberalismen prioriterar mellan penningen och människan. Folk ska inte tro att de kan bo på landet, slår Bard fast: ”Vi får sparka dem i arslet i så fall! Man drar in bidragen. Då blir de tvungna att tänka nytt. Det låter grymt men är nödvändigt.”

Det saknas dock inte saker jag blir tveksam inför. I reportaget om konflikterna runt Davis Cup-matchen Sverige–Israel i Malmö 2009 tas relationen mellan Israel­kritik och antisemitism upp, men bara med idéhistorikern Henrik Bachner och Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism som oberoende analytiker. Det blir orimligt, med tanke på ämnets känslighet och att det knappast saknas kännare på området som inte är lika snara att utmåla bestämda personer och åsikter som antisemitiska. Då slår Orrenius betraktande och refererande stil över till att bli ideologisk budbärare, ungefär som i hans hyllningsporträtt i november av Fredrik Reinfeldt såsom antirasist (den artikeln är inte med här).

Men detta är undantag. Orrenius framstår minst av allt som självsäker eller självgod – flera gånger har han dessutom visat en sympatisk och ödmjuk inställning till kritik. Fram sipprar bilden av en klassisk liberal i Bengt Westerbergs anda, där tolerans och social omtanke ännu inte fått ge vika för marknadsfundamentalism och populistisk batongpedagogik.

Det vore för mycket begärt av en journalist att samtidigt vara en mästerlig berättare och en knivskarp samhällsanalytiker. Orrenius koncentrerar sig på det första, och låter oss läsare själva tänka vidare. Där finns ingen våt filt av förnumstighet som kväser lusten att skapa en egen röd tråd.

Samuel Edquist