Kliv ner från barrikaderna
Den norska kulturdebatten skulle refuseras av svenska hatbloggar, skriver Martin Aagård
Norge är landet där 70-talets maoister marscherade klädda i folkdräkt.
Det fanns en logik bakom det. Den anti-imperialistiska revolutionen var en nationell angelägenhet. Men det krävs ett land som snärjt in sig djupt i 1800-talets trassliga nationalromantik för att något sånt ska hända.
Norge är ett sådant land.
Häromveckan tog jag i så jag sprack i en artikel i Aftonbladet. Ironin kunde ingen ta miste på. Under rubriken "Danskjävlar" hötte jag med näven åt grannlandet Norge, denna gamla danska provins.
Jag hade fått nog av den urspårade kulturdebatt som jag dagligen kan följa i norska medier. En lätt förklädd invandringsdebatt som påstår att centrala värden i den norska tillvaron hotas av taxichaufförer från Pakistan.
Överstepräst i denna ångestkyrka är den konservativa journalisten Jon Hustad som ägnar sin skrivargärning åt att peka ut minoriteter som begått kriminella handlingar.
Vi känner alla igen typen. I Sverige huserar de oftast på hatiska bloggar. I Norge är de en del av det rumsrena intellektuella etablissemanget.
Högerextremisterna och de konservativa nöjde sig med att häckla mig på internet, men norges trivsel-liberaler ryckte ut till attack.
Kulturredaktören Hilde Sandvik i Bergens Tidende utnämnde mig till svensk-preussisk PK-kommissarie som inte står ut med lite "invandringsskepsis” från främlingsfientliga "anarkister". Kändisreportern Aslak Nore rasade i VG mot den svenska okunskapen om Norge och norsk motkultur.
Bägge valde att utmåla mig som en intolerant stockholmare. I Bergens Tidende fick jag epitetet "stekare" (med förklarande fotnot om röda byxor). Jag vill inte genera mina motdebattörer genom att göra en poäng av att deras viktigaste argument handlar om att jag är icke-norsk. Det kanske stämmer. Jag har mina rötter i en del av Norge där förnorskningspolitiken inte blev någon större framgång. Men det är komiskt att argumentet än en gång handlade om hur nationens stolta arv hotas av utlänningar.
Såväl Hilde Sandvik som Aslak Nore påpekar att nazismen misslyckades helt med att få uppslutning i de nynorska språkområdena. Det stämmer bara delvis. Holocaustforskningen har alltid noga påpekat att den norska polisen var nazifierad långt innan kriget. Och motståndet mot nazismen hade föga med språk och målstrid att göra. Det hårdaste motståndet och de djärvaste terrorangreppen gjordes av kommunistiska motståndsmän som väntade på befrielsen norrifrån – från Sovjetunionen. Flera av dem dömdes efter kriget för spionage och det liberala Norge har sedan dess ansträngt sig för att glömma bort dem.
De kräver dessutom applåder för att delar av målrörelsen tog ställning mot centralstyre, auktoritär kultur och för fattigfolket. Men vem kan förneka att Pingströrelsen oerhört starkt tog ställning mot centralstyre, auktoritär kultur och för fattigfolket? Eller nykterhetsrörelsen? Så såg merparten av 1800-talets sociala rörelser ut oavsett syfte eller politisk schattering. Gå till närmsta folkrörelsearkiv. Den enda folkrörelse som gjorde fattigdomens avskaffande till den centrala frågan var arbetarrörelsen. Den nationalistiska kulturrörelsen bidrog endast till att länge utesluta stora delar av medborgarna från den kampen.
Men låt oss säga att den radikala kampen förts heroiskt av nynorskans försvarare – var finns det motkulturella motståndet mot den neofascistiska kulturdebatten idag?
Inte hos Hilde Sandvik eller Aslak Nore i alla fall.
Att förnöjt luta sig på sina fäders höga moral är inte bara ryggradslöst, det är att medvetet frånsäga sig sitt ansvar för dagens debattklimat.
Ingen av mina motdebattörer har velat diskutera min artikels egentliga syfte – att peta hål på den uppblåsta föreställningen om en norsk kultur som hotas av en begränsad invandring.
Men vad ska jag förvänta mig av ett Norge som verkar ha tappat all sans?
Ett Norge där Sandvik på sina debattsidor kan publicera en artikel med rubriken ”Är jag galen när jag säger att jag på sätt och vis förstår Breivik?" där skribenten saknar ”goda gamla, trygga Norge" och argumenterar med att hen aldrig sett en norsk medborgare tigga på Bergens gator.
Argument som skulle refuseras till och med av svenska hatbloggar.
Ett Norge där självgoda liberaler som Nore, lägger sin intellektuella kapacitet på att skryta över landets militära närvaro i Afghanistan och varna för att invandring är synonymt med växande extremism.
Ett Norge där Fjordman, den antiislamistiske härföraren från Västlandet, idag framträder som kolumnist och expert på islam.
Denne inskränkte hetsare!
Ett Norge där Aftenposten under snyft och veklagan kallar den norska integrationspoltiken ett misslyckande trots att Norge har den lägsta arbetslösheten bland invandrare i hela Europa.
Om det gör mig till en preussisk PK-kommisarie. Låt gå. Men det är inte rättning i ledet som är min order. Det är omedelbar reträtt från de fantasibarrikader ni byggt mot alla kulturella avvikare.
Lediga!
Det är dags att kliva ner från era höga hästar nu. De hästar Eilert Sundt förbjöd Fantefolket att rida på.
