Danskjävlar – Martin Aagård om den norska kulturens kärna
Martin Aagård om den norska kulturens kärna
"Ikkje min kulturminister”.
Så löd rubriken på en artikel av den norske journalisten Jon Hustad i Aftenposten i början på januari. Den handlade om hur illa han tyckte om Norges nya kulturminister Hadia Tajik. Hon är muslim och har anklagats för att vilja utrota kristendomen i Norge.
Rubriken betyder ”Inte min kulturminister”.
Så där stavas det väl inte, tänker nu alla som var duktiga nog att inte skolka från svensklektionen på högstadiet då man skulle lära sig norska. Det stavas ju ”ikke”.
Men det är faktiskt tillåtet att skriva ”ikkje” i en norsk dagstidning. Det finns till och med lagar som reglerar rätten att klämma in ett extra ”j” lite här och var.
Jon Hustad skriver nämligen på det påhittade språket ”nynorska”. Ett skriftspråk som konstruerades av nationalistiska akademiker i mitten på 1800-talet i för att fördjupa den norska nationalkänslan.
Det var en tid då det inte fanns något man ens med största vilja skulle kunna kalla ”norsk kultur”. Norge hade varit en del av Danmark sedan 800-talet och det avlånga landet var en fattig och mångkulturell glesbygd som inte förenades av vare sig ekonomi, språk eller sedvänjor.
Ville man ha en gemensam kultur fick man helt enkelt hitta på en.
Genom att vaska fram de minsta gemensamma nämnarna i några dialekter på det rika Västlandet så försökte akademikerna skapa något ”norskt”. Ungefär som om vi i Sverige skapat ett nationellt skriftspråk baserat på hur man pratar i Göteborg.
Det här var inget ovanligt på det språkintresserade 1800-talet. Den moderna hebreiskan är till exempel jämgammal med nynorskan. Det var en tid för nyskapande och påhittighet i språkvärlden.
Och i år firar Norge (eller ”Noreg” som man trotsigt skriver på nynorska) att språkets skapare Ivar Aasen (1813–1896) fyller 200 år. 2013 har utnämnts till ”Nationellt språkår” och Nynorsk kultursentrum har fått 19 miljoner kronor av kulturministern för att se till att språket inte glöms bort. Den 150 år gamla nynorskheten är nämligen hotad.
Men trots det tycker alltså ny-norrmannen Jon Hustad att norges kulturminister inte är hans.
Varför? Jo, Hadia Tajik är muslim och ville inte definiera vad som är ”norsk kultur” under en debatt i Stortinget.
Enligt honom är norsk kultur protestantisk. Och protestantiska länder har till exempel alltid låg statsskuld. Vi är okorrupta, lösningsorienterade och flexibla. Tack vare en taxiskandal i Oslo har han dessutom bevis för att invandrade pakistanier är korrupta. Det var ett rasistiskt inlägg av en typ som man sällan läser i Sverige, men som blir allt vanligare i det extrema norska kulturklimatet.
Det blev så klart stor debatt. En tafflig och märklig debatt där Tajik kallades ”kokosnöt” och Hustad anklagades dels för att vara idiot, dels för att själv inte vara tillräckligt ”nynorsk”. Men de flesta debattörer var överens om att norskheten var ”under press” och enligt Bergens Tidene var just nynorskan det mest norska som finns.
Och så är det ju.
Nynorskan uppfanns ju för att definiera en norsk kultur.
Så det är inte så konstigt att Jon Hustad går tillväga som nynorskans aggressiva skapare när han ska definiera den norska kulturen.
Ivar Aasens viktigaste tillskyndare – folklivsforskaren och språkvetaren Eilert Sundt (1817–1875) – insåg att om man vill skapa något riktigt norskt måste man först peka ut allt som inte är norskt. Hans livsgärning blev att kartlägga befolkningen i Norge i sån detalj att hans skrifter påminner om Sagan om ringen.
Det onorska kallade han ”Fantefolket”. Ett samlingsnamn på de affärsmän som i det oindustrialiserade Norge (Noreg) såg till att varor kom ut på landsbygden. Bland fantefolket hittade han vildtyskar, kväner, tartarer, skojare, storresande, småresande, judar, tattare, tiggarlappar och fjälllappar. Märkliga nedlåtande kategorier som pekade ut alla som inte var norska nog.
Han ville bevisa att fjällsamerna var i ”maskopi” med tattarna och zigenarna och att deras språk var besläktade. Allihopa skulle förnorskas genom tvångskristnande och de förbjöds att ha hästar så de inte kunde resa runt.
Hans mål att krossa mångkulturen lyckades.
Norge blev ett av de mest ”rasmedvetna” europeiska länderna redan innan nazismen. 1924 antogs en lag där man fastställde vem som var norsk och hur lång tid det tar att bli norsk. Amerikaner, svenskar och danskar kunde bli norska på bara sju år. Handelsresande judar från Polen behövde 20 år.
Det kulminerade under kriget.
Norges lilla judiska befolkning, varav en stor del bodde i den urgamla kosmopolitiska handelsstaden Trondheim utrotades effektivt. Främst tack vare den nazivänliga poliskåren. 1946, efter krigsslutet, när förintelsens konsekvenser blivit kända för världen tog Norge endast emot lika många östeuropeiska flyktingar som antalet norska judar som mördats under kriget ...
Men trots att den norska kulturen skapades med blod och deportationer har den inte blivit särskilt livskraftig. Det nynorska kulturlivet har alltid varit fattigt. Visst finns nynorska författare och dramatiker, den ohyggligt tråkige Jon Fosse till exempel. Men inga internationellt stora namn, åtminstone inte sedan en livlig postmodernistisk strömning i slutet på 80-talet.
Jämfört med Sverige och Danmark är Norge (Noreg) ett kulturellt bakvatten. Oavsett om man pratar ny eller gammal norska.
Jo, förresten! En kulturyttring från de nynorska kommunerna fick ett enormt internationellt genomslag i början på 90-talet. En handfull unga musiker från Bergen skapade en helt ny musikform som spreds över världen som ett kräksjukevirus. Black metal.
Ett bra exempel på den ”norska kulturen”? Nej, tvärtom. I grund och botten var det en bisarr revolt mot den förtryckande norska protestantismen på västlandet. Just den kultur Aasen och Hustad tycker är norskhetens kärna.
Lär er av det exemplet, nynorskar. Det är när ni gör upp med 1800-talets föreställningar som er kultur får någon betydelse över huvud taget. När ni duschar i influenser utifrån. Själv skrev Ivar Aasen mest på danska.
Det är dags att hitta tillbaka till det mångkulturella, kosmopolitiska land ni var innan den ”norska kulturen” uppfanns.
Låt Hadia Tajik hjälpa er på vägen.
Hon vet att kultur är samma sak som förändring.
Hon är min kulturminister.
