Lysande svärta av gnälliga Céline
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-05-02
Den obotlige pessimistens svartsyn belönar och hemsöker
Vad gör en brinnande pacifist och anarkist, som huvudpersonen Ferdinand Bardamu i Resa till nattens ände, när ett helt regemente tågar förbi på gatan? Jo, han kastar principerna överbord och följer med, förstås. Och när han väl lockats in i fällan, där han inser att de marscherande soldaterna är ute på värvningsstråt, då är det för sent att vända tillbaka.
”Har man väl åkt dit, så sitter man fast ordentligt”, skriver den franske författaren Louis-Ferdinand Céline i sin mest berömda bok. Den sentensen kom att gälla för hela hans nihilistiska författarskap.
Men debutromanen är inte bara en kolsvart beskrivning av svek och feghet, den räknas också med fog till de stora krigsskildringarna. Närmare bestämt av första världskriget, detta krig som lämnade en hel generation av unga desillusionerade och skadade i själen.
Föddes författaren Céline ur erfarenheterna från skyttegravarna? Ja, definitivt. Men till skillnad från sina generationskamrater ingav de honom ingen lust att jobba för en bättre morgondag. Céline, som vi möter honom i uslingen Bardamus gestalt, spottar på idealister och ogillar politiker. Han kan, som en Thatcher på 1980-talet, hävda att det inte existerar något sådant som ett samhälle.
Trots det – eller kanske just på grund av det – hittar man i alla hans böcker en nästan komplett genomlysning av det franska klassamhället, rigoröst hierarkiskt som ett kastsystem, och i praktiken lika oövervinnerligt. Skillnaden mellan Céline och sådana författare som Albert Camus eller Jean Paul Sartre (som kom att läsa och beundra honom, åtminstone innan han gick över till att öppet förfäkta antisemitiska åsikter) var hans obotliga pessimism. Hos Céline är människan alltid ond – eller värre: hon är feg, opålitlig, egoistisk, fåfäng och grälsjuk.
Céline, född som Louis Ferdinand Auguste Destouche, betraktade världen från det mest föraktade av perspektiv – småborgarens. Han växte upp som ensambarn och hans mor drev en liten affär som sålde spetsar, uppenbarligen utan minsta framgång. Hos Céline kämpade hela livet rädslan för att ge upp friheten för en fast anställning med rädslan för att svälta ihjäl som småföretagare.
Spänningen kan man känna genom författarskapet, liksom avskyn för den egna samhällspositionen. Det spelar liksom ingen roll att verklighetens Céline läser medicin och sätter en skylt med namnet Doktor Destouche på sin dörr; han är och förblir en råtta, den lägsta bland de lägsta.
Men fördelen med att vara en råtta är att man kan se sig om i världen, i alla fall om man är skicklig i att slinka runt i människornas skitigaste hörn, deras källare och kloaker, lastrum och latriner.
Resan till nattens ände blir en resa genom flera världsdelar, från Frankrike flyr krigshjälten Bardamu till det koloniala Afrika där han möter sin Mr Hyde, Robinson, men efter en tid har han fått nog av rasismen, febersjukdomarna och det systematiska översitteriet.
”Ur det kongolesiska mörkret talar Robinson som en clownversion av Kurtz i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta”, skriver översättaren Kristoffer Leandoer i sitt läsvärda förord. Sedan går färden vidare, till emigranternas New York och efter det till bilfabrikernas Detroit. För Bardamu är ledan och lidandet desamma oavsett var han hamnar. Snarare än om Kurtz påminner han om hjälten i en annan pikareskhistoria: den hopplöse cynikern Barry Lyndon i Stanley Kubricks film med samma namn.
Att läsa Céline kräver alltså sin man eller kvinna. Författarens upptagenhet av avföring, hans gnälliga misantropi och absoluta svartsyn kan ibland göra en frustrerad. Det är nästan som under en längre meditation – kroppen bullrar och väsnas, det känns som om man har myror i brallorna och textraderna hoppar än hit än dit. Är inte Céline ändå en liten smula tråkig?
Inte alls. Jämförelsen med meditation är korrekt, till slut leder det monomana textflödet till befrielse, ett slags utslocknande. Härdar man ut alla de femhundra sidorna av Resa till nattens ände blir man belönad. Som en feberdröm hemsöker romanen en – och med doktor Destouche vågar man ställa den mest existentiella frågan av dem alla: hur ska vi orka leva när vi vet att vi alldeles strax ska dö?
