Gayaktivist: Det är Harvey Milk-tid i Iran

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-11-02

Inbjudningarna hade gått ut i största hemlighet och de mer än 80 uppklädda gästerna strömmade till födelsedagsfesten i en lägenhet i centrala Esfahan, Iran. Men festen hann aldrig komma i gång innan polisen slog till. Aktivisten Arsham Parsi var i telefon med en vän på plats och kunde höra deras hårda ord innan samtalet bröts.

Hälften av gästerna klarade sig genom att övertyga polisen om sin heterosexualitet. De övriga betalade 100 000 kronor och fyra stycken fick piskstraff. Det här skedde i ännu en ny våg av intensifierade trakasserier mot avvikare. Efter fortsatta polistrakasserier och påhälsningar valde många att fly mot väst.
 

Arsham Parsi, som i förra veckan var på snabbesök i Stockholm, känner väl till den iranska queera undergroundkulturen. Han har gjort det till sitt arbete att dokumentera och följa vänners och andras kamp. Efter sex år i exil med Toronto som bas driver han organisationen och sajten Iranian railroad for queer refugees dedikerad till alla som lever i tystnad, fortsätter bedriva motstånd eller som flyr landet.
 

När vi sitter ett tiotal personer i ett rum på RFSL med kaffe och småkakor och pratar om flyktinglotteriet i Europa är majoriteten män från Iran. ”Hur många av er är på flykt?” frågar Arsham. Så gott som samtliga räcker upp handen och svarar ”fått avslag”, en efter en.

– Okej, då måste ni fundera hur ni på ett tydligare sätt kan berätta era historier för att man ska förstå förföljelsen. Vilka händelser som lett fram till att ni sitter här. Precis som överallt annars är de flesta män här, men tro inte att det beror på att bögar är mer utsatta än andra, säger Arsham. Kvinnorna och transpersonerna är oftare än mer utsatta men har svårare att ta sig i väg, när det behövs. Själva avvikelsen – som ifrågasätter maskuliniteten, och därmed en tydlig åtskillnad i kön – är det som utmanar systemet. Det är den röda tråden i människors berättelser om utsatthet. Men i den västliga migrationspolitiken ligger förmågan att förstå de här frågorna långt efter den mer konsekventa jakten på avvikare i vissa system.
 

Det är tungt i rummet men Arsham vet sitt ansvar för att hålla hoppet vid liv. Vid depression och vanmakt vinner makten. Kanske kommer någon i sitt överklagande lyckas förklara sin situation och ta sig förbi idén om att avvikelse handlar om öppenhet, som något som ”homosexuella väljer eller inte väljer”.

– Det finns ändå hopp om förändring på andra sätt nu, säger Arsham. Jag brukar tänka att det råder Harvey Milk-tider i Iran, (amerikansk politiker och gayaktivist från 70-talet). Han påbörjade en stor förändring i hur man kan arbeta med de här frågorna politiskt, flyttade från öst till väst för att kunna bedriva kampen på bästa sätt, vi är många i samma situation i dag.

Nu har Arsham åkt tillbaka mot öst, till Turkiet, för att återförenas med sin familj. De har också flytt eftersom de inte velat ta avstånd från Arshams arbete och numera stöttar de aktivt demokratikampen.

– Genom att slåss tillsammans oavsett bakgrund eller hjärtefråga uppnår vi gemensamma mål. Att tala om queera rättigheter är att tala om feministiska rättigheter. Det finns inte tio olika sorters rättigheter, det finns bara mänskliga rättigheter och vi måste engagera oss i allas och varandras kamp.

Anna-Maria Sörberg