Mannen som såg rött

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-07 | Publicerad 2011-09-06

Daniel Suhonen läser en biografi om regissören som krävde det omöjliga – och fick det

Bo Widerbergs (1930-1997) filmarbete startade med ett bråk.

1961 hade Widerberg, då mest känd som lovande ung författare, attackerat den svenska filmen i allmänhet och ”Ingvar” Bergman – ”vår andes dalahäst mot världen” – i synnerhet. Widerberg tyckte det var märkligt att Bergman i ett av världens minst religiösa länder ständigt riktade sina frågor och krav på kärlek uppåt mot Gud, men mer sällan ”i sidled mot människorna”. Vi behöver, menade han, en ”horisontell film, en konst i sidled” som inspirerad av den nya franska vågen vill förstå världen.

Under hela sitt filmliv kom han sedan att använda bråken och attackerna mot Bergman och Filminstitutets chef Harry Schein som ett sätt att ladda sina egna projekt med energi, visar Mårten Blomkvist i sin ambitiösa biografi Höggradigt jävla excentrisk, det första heltäckande porträttet om en av Sveriges största filmskapare.

Allt hade kunnat gå annorlunda. Widerberg och Bergman höll på med ett manus som kunde blivit starten på ett samarbete. Det stöp och i stället föddes en ny svensk våg där Widerberg var centralfigur. Efter några manusförsök får han kontrakt med pilsnerfilmsbolaget Europa Film att gå ut och filma ”lite verklighet”. Det blev Barnvagnen (1963) och senare samma år Kvarteret Korpen. Filmerna hyllades. Redan här hade Widerbergs sätt att filma, med en blandning av kaos, kreativitet och spräckta spelscheman formats.

Widerberg gödslade med råfilmen. Lät kameran gå, även efter att scenen avslutats. Där, i ögonblicket av avslappning, kunde skådespelarna åstadkomma en gest eller en kongenial blick som gav filmen liv. Det fanns pengar till det. Widerberg hade privilegiet att vara verksam under en tid när filmpolitiken hade kvalitetspremier, vilket räddade hans filmer ekonomiskt.

Men han hade också, som så många regissörer, privilegiet att kunna arbeta med oförstörd ungdomlig entusiasm. Hans arbetsmetoder gav blanka fan i arbetstidsregler, sömn eller den biologiska kroppens gränser. Medarbetare gick sönder, bröt samman, team strejkade, men många av de främsta – manliga – skådespelarna älskade hans metoder där ögonblicket var viktigare än att följa manus.

Widerberg experimenterar och uppfinner en färgfilm som världen aldrig dittills sett – Elvira Madigan (1967). Han är med och gör kollektiv dokumentärfilm med demonstrationsscener som än i dag slår det mesta (Den vita sporten 1968), gör arbetarfilm som får den revolutionära vänstern att se rött – Ådalen 31 från 1969, så fint kunde ju inte en arbetarfamilj ha det! Och han gör Sveriges fortfarande bästa polis- och actionfilm i Mannen på taket (1976).

Han gör några fantastiska filmer, men när 70-talet går mot sitt slut har en allt mer professionaliserad bransch inte plats för folk som inte inrättar sig. Widerbergs bipolära sjukdom kastar allt djupare skuggor mellan de kreativa perioderna. De följande tjugo åren gör han endast fyra filmer.

Bäst lyckas Mårten Blomkvist, till vardags filmrecensent i Dagens Nyheter, som filmanalytiker. Med stor precision och lust ger han detaljer som vittnar om en oerhörd research och detaljkunskap. Han missar dock att säga något intressant om den politiska kontexten. Den svenska nya vågen var röd med en generation filmare och skådespelare som inte bara kom ur arbetarklassen utan också delade arbetarrörelsens ideal. Alla Widerbergs stora manliga huvudrollsinnehavare var arbetarkillar som Widerberg själv. Striden med Bergman var därför också ett slags klassdrama. Widerbergs estetik är alltså svår att se utan en förståelse eller intresse för hans samhällssyn.

Trots detta, Mårtens Blomkvist ger en rik läsning om en rik tid. Biografin är ett porträtt av en människa och en konstnär, men fungerar också som ett prisma för den progressiva filmpolitik Sverige en gång hade. Kollegan och vännen Roy Andersson säger att Widerberg vågade begära det omöjliga. Ibland lyckades han och nådde längre än de flesta andra.

Daniel Suhonen