Var tid har sin strid
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-18
”Se dig om!”
”Demokratin får inte visa sig slapphänt mot demokratins fiender!”
”Inte! Tvärtom!”
Jag vet ingen nu levande svensk författare som behärskar utropstecknet, denna uppfordrande och ibland kanske lite fåfänga interpunktion, som Jan Myrdal. August Strindberg gjorde det på sin tid, men så kräver utropstecknet inte bara sti-listisk förmåga utan dessutom att man har något viktigt att säga. Det lämpar sig föga för det ängsliga mumlet, verserade kallpratet eller trivsamma kåseriet, men trivs hos den som eftersträvar direkt tilltal och viljan att göra sig förstådd bland många. Utropstecknet används också av den sanningssökande tonåringen som känslostormad upptäcker både sig själv och omvärlden. Och Jan Myrdal är, som Erik Wijk uppskattande brukar säga, ”den evigt brådmogne ungkommunisten” som aldrig förlorat sin nyfikenhet eller tro på förändring.
I morgon fyller denne ungkommunist 80 år. När Myrdal fyllde 70 vågade somliga inte uppvakta honom av rädsla för att berövas något litteraturstipendium. Han och Gun Kessle låg då i fejd med PEN-klubben efter att de retroaktivt uttalat sitt stöd för den kinesiska regimens våldsdåd på Himmelska fridens torg 1989. Några år tidigare hade han nästan blivit ihjälkramad av borgerligheten för sina barndomsskildringar.
”Jagromanen” Barndom utkom 1982 och placerade sig direkt bland klassikerna, men blev också snart kanonmat i striden om välfärdsstaten. Nyliberalerna var på marsch och försökte göra Alva och Gunnar Myrdal till symbolen för folkhemmets släktskap med Tredje riket. I den debatten var Jan Myrdal i stort sett ensam om att försvara den socialdemokrati han i hela sitt liv kritiserat. Så fattigt var det statsbärande partiet på intellektuella. Arbetarrörelsen behandlas som ”en död hund”, konstaterade han, och denna ”historieförfalskning är farlig vare sig Alva och Gunnar är släkt med mig eller ej” eftersom den syftar till att rasera folkhemmet och ”omöjliggör den breda folkliga allians som behövs för att driva den nu verkliga rasismen tillbaka”.
Den debatten tvingades Myrdal till stor del ta mot sina forna vänner. På 1980-talet lämnade en drös namnkunniga maoister vänstern för att fortsätta sin kritik mot välfärdsstaten, men nu från en högerposition. Inte Myrdal. Han vidhöll sin ståndpunkt – välfärdsstaten är inte tillräcklig – men riktade nu också en lans mot den delen av medelklassen som bytte sida och bröt upp den allians med arbetarklassen som möjliggjort sociala reformer för folkflertalet.
Var tid har sin strid.
Med en produktion på ett åttiotal böcker, tusentals artiklar och en livslång aktivism, finns det inte en Jan Myrdal som passar alla. Särskilt inte som han struntar fullständigt i vad man ska tycka; hellre det ”politiskt konkreta” än det politiskt korrekta. När nu Kalle Holmqvist och Anders Roth på Murbruk förlag ger ut en antologi med några av Myrdals texter från åren 1957–2007, Medvetandet gör oss ansvariga, plockar de samman den Jan Myrdal de vill ha. Sympatiskt men i viss mån bedrägligt, så är till exempel åsikterna om homosexualitet och feminism bortretuscherade. Tyvärr saknas också exempel på Myrdals utsökta läsningar av bland andra Balzac och Strindberg, liksom hans fina konst- och bildintresse. Det mesta är hämtat från Folket i Bild/Kulturfront som Myrdal var med och grundade 1971, en tidskrift som överlevt alla politiska konjunkturer utan att någonsin söka en krona i statsbidrag.
Vad som dock inte är konstruktion i urvalet är Myrdal som ideologikritiker. Tidigt ger han prov på att den intelligenta kritiken mot vänstern kommer inifrån: kommunisterna är anfrätta av ”småborgerligt mischmasch” och ”marxism-stencilism”, socialdemokratin lider av idélöshet och opportunism. Lika tidig är hans genomskådande analys av realliberalismen; insikten att det goda liberala arvet inte kan anförtros liberalerna är ett ledmotiv i hans författarskap. Den oomkullrunkeliga antiimperialismen går tillbaka till uppväxtåren, sitt första politiska ställningstagande gjorde han mot nazismen. Sedan dess har han varit en av Sveriges mest kunniga och effektiva kritiker av imperialism, västerländsk och annan. Det förutsätter kunskap om det förflutna.
Jan Myrdal är en av få svenska intellektuella som genomgående har ett historiskt perspektiv. Därmed inte sagt att han alltid hamnar rätt. I Strindbergs och Vilhelm Mobergs efterföljd tecknar han, helt riktigt, Sveriges historia som en historia av klasskamp. Men att lika schematiskt som de måla upp en dikotomi mellan herrarna och folket låter sig inte göras utan att man våldför sig på en komplex social struktur. Hans syn på Gustav Vasa och nationens rötter hamnar farligt nära de konservativa historiker som var verksamma på 1800-talet.
Lika problematisk är den dimmiga föreställningen om ”folkets kultur”, med låneglosor från Mao, som inte tål att testas mot verkligheten, särskilt inte som exemplen är arbetarklassens törst efter Homeros och Shakespeare. I enlighet med många leninister ställer Myrdal enorma krav på arbetarklassen. Arbetaren ska både vara förkovrad i den borgerliga kulturen, skapa sig en egen motkultur och vara bärare av revolutionen. Det leder ofelbart till onödiga besvikelser. Han upptäcker att arbetarklassen inte är så bildad som han önskar, dessutom vägrar den organisera sig, vilket får honom att frustrerad kalla folket för ”pack”. När han upprörd skriver att 1700-talets statarkvinnor hade en högre bildningsnivå än dagens ”tjejer i underklassen”, de som vid ett tillfälle lämnade skolaulan för att röka och babbla om sitt hellre än lyssnade på honom, vill man som en gång Sven Stolpe slänga skriftställarens alster ”bus bas i värmepannan”. Det är inte i kvinnorörelsen Myrdal haft störst betydelse, men något liknande han säger om unga svenskor skulle han aldrig säga om de fattiga bondflickorna i Mexiko. Även vänsterns intellektuella får stundom linsen grumlad av välmenande exotism.
Myrdals obestridliga kunskaper rör 1800-talet. Som marxist har han förstått vikten av att tränga in i den revolutionära borgerlighetens fysionomi och tankevärld. Härur har han hämtat det i god mening liberala stråk som präglar hans socialistiska hållning – ideologierna är ju i många avseenden tvillingsystrar. Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna.
Jan Myrdal är nämligen något så ovanligt som yttrandefrihetsfundamentalist. Förintelseförnekare som Robert Faurisson ska bemötas i öppen debatt menar han i sann upplysningsanda, hur ska vi annars kunna argumentera för att det han säger inte är sant? Denna hållning har lett till absurda beskyllningar om antisemitism, men den som vill kan ”gå till läggen”, som Myrdal själv brukar säga. I sagda antologi återfinns bland annat en rasande uppgörelse med Lars Hillersbergs ”antisemitism”, liksom en upprörd artikel om den grasserande judeförföljelsen i Brezjnevs Sovjet.
I vissa frågor gör dock Myrdal halt i sitt försvar av de liberala rättigheterna, som i frågan om homosexuellas rättigheter. Varför ska man ha rätt att tycka vad man vill men inte älska vem man vill utan att berövas sina rättigheter? Varför ska en man som Myrdal, som i hela sitt liv kämpat för alla människors lika värde, tillsammans med kyrkans reaktionära fraktion försvara den borgerliga statens heteronormativa lagstiftning?
Samtidigt har Myrdal som få svenska debattörer belyst liberalismens janusan
sikte, det som ger liberaler särskilda talanger i hyckleri och som gör att socialism och liberalism trots allt inte bara är skilda ideologier utan till slut också är oförenliga. I ovan nämnda antologi finns den omistliga diskussionen om vilka mänskliga rättigheter vi egentligen ska kämpa för: Är det 1789 års uppsättning som heligförklarar privategendomen eller är det 1793 års som lyfter fram de sociala rättigheterna på privategendomens bekostnad?
Det liberala arvet förpliktigar, menar Myrdal. Han föraktar ”de själsfina” på Dagens Nyheter som talar om frihet och demokrati men vare sig har vilja eller civilkurage att ta ställning mot stormaktsvåld om förövaren kommer från väst. Hur ska man kunna bygga folkfronter mot fascism, rasism och förtryck när de som borde vara allierade sviker? Och varför skulle han uteslutas ur PEN-klubben när de som försvarar Israels mord på palestinier får vara kvar?
I ett halvsekel har Jan Myrdal fått höra att han är en vänsterstolle som haft fel i det mesta. Och visst kan man enkelt lista tvivelaktiga ställningstaganden, men man kan lika gärna notera alla gånger Myrdal fått rätt. 1957 konstaterar han att ”ländernas oljerikedomar blivit folkens misär, överklassens lyx och vårt folkhem”. Han skriver att han inte kommer att sörja den dagen Mellanösterns diktatorer faller, de som sålt ut folkets naturresurser till det västerländska kapitalet. Här är han långt mer trovärdig än USA-imperialisternas hejdukar som nu begråter arabernas förtryck under tyranner. Att Jan Myrdal i dag är emot den USA-ledda ockupationen av Irak har inget med Saddam Hussein att göra, utan grundar sig i samma analys som han gjorde 1957: folket plundras på sina rikedomar.
Myrdal fick också rätt i att socialdemokraterna byggt välfärden ”på lös sand”; kapitalismen sitter i dag i orubbat bo. De sociala framstegen rullar snabbt tillbaka. 1977 förutspådde han att socialdemokratin inom några år skulle ta över Europa bara för att fortsätta den borgerliga utförsäljningen av arbetarklassens segrar. Han fick även rätt när han redan på 1970-talet avskrev liberalerna som medkämpar i försvaret för rättssäkerhet och åsiktspluralism.
Som en randanmärkning kan man också påminna om att Myrdal med filmen Myglaren (1967) – han har provat de flesta genrer – berikat rikssvenskan med ett dialektord som tidigare bara fanns i Jämtland.
Det paradoxala är att Jan Myrdal har gjort fatala sakpolitiska felbedömningar inom det område han haft störst kunskap och betydelse: tredje världens position och underordning. Hans sympatiska och viktiga solidaritet med förtryckta folk slår ibland över i lojalitet med diktatoriska regimer. Som ett exempel: med rätta upprörd över USA:s massmord i Kambodja förmedlar han en orimligt välvillig bild av Pol Pots blodiga styre. Hans envisa lojalitet med Mao har också illa motstått tidens tand. Med Rapport från en kinesisk by (1963) fick Myrdal internationell ryktbarhet – vi har gärna ett snävt svenskt perspektiv på Myrdal och glömmer bort att han är översatt till en massa språk och fått en rad internationella utmärkelser – men när han som nästan ensam journalist i världen besöker detta land mitt uppe i ett världshistoriskt skeende, gör han det utan kunskaper i kinesiska. Han är helt utlämnad till tolken.
En annan felbedömning, som varit mer utbredd inom vänstern än några fåtals vurm för röda khmererna, är det ofta återkommande talet om ”kapitalismens kris” som snart måste leda fram till sammanbrott och revolution. Romarriket stod pall i åttahundra år innan det föll ihop. Man måste kunna vara framstegsoptimist utan att vara determinist.
Det viktiga är emellertid inte om Jan Myrdal har haft rätt eller fel i vissa sakfrågor, utan vilka frågor han har skapat intresse kring. Han har synliggjort världen bortom imperialisternas fraser och floskler – Indokina, Afghanistan, Indien, Mexiko, Irak. Det är en värdefull prestation även om man inte behöver hålla med honom i argumentationens alla delmoment. Hans skriftställningar stimulerade debatter och självstudier hos en generation unga på 1960- och 70-talen, även om samtalen inte alltid mynnat ut i samma ståndpunkt. I den meningen är han en av våra största folkbildare.
Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964.
Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.
Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!
Åsa Linderborg
