Absurt, Selimovic
Malin Krutmeijer: Så förloras en viktig diskussion i aggression och konspirationsteorier
Det är med viss förvåning som jag noterar att Jasenko Selimovic på Expressens kultursida utser mig till drottningen av jäv.
När han ger sig ut för att skandalisera Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter, så är alla namngivna aktiva i referensgruppen nu. Utom jag, som satt mitt sista år i gruppen 2012. Givet att man sitter max fyra år så finns det massor av före detta referensgrupps-medlemmar han kunde ha undersökt, men det råkade alltså bli jag.
Jag ser ingen annan förklaring än att Selimovic och jag har en historia. På en debatt i Almedalen 2010 gjorde jag mitt bästa för att ge hans elitistisk-populistiska kultursyn på moppo. Sedan utvecklade jag diskussionen här i Aftonbladet. Det blev ett par debattvändor där Selimovic vredgat svarad, jag svarade i min tur, och så vidare.
Vad som ser ut som en välförtjänt, om än retroaktiv, råsop mot en vänskapskorrupt journalist måste i själva verket förstås som ett utslag av gammalt groll.
Även om jag inte är direkt förvånad över att Selimovic gräver upp stridsyxan igen, så är jag det faktiskt över graden av aggression. Han vill verkligen ta heder och ära av mig, och tvingar mig att nu bemöta olustiga och osakliga anklagelser som jag egentligen inte känner mig träffad av.
Jag håller nämligen helt med Selimovic om hur viktigt det är att undvika vänskaps- och för den delen fiendskapskorruption, alldeles särskilt när det handlar om att fördela statligt stöd.
Det var just därför som jag, ett av de år jag satt i referensgruppen, anmälde jäv för fem tidskrifter. Mycket riktigt lyckas inte heller Selimovic beslå mig med jäv i något enda fall. Då vänder han detta emot mig och insinuerar att mitt anmälda jäv i fem fall av en bra bit över hundra sökande tidskrifter skulle diskvalificera mig som referensgruppsmedlem.
Damned if you do, damned if you don’t.
Därefter försöker Selimovic få det till att tidskriften Bang skulle ha publicerat en text av mig som något slags belöning för mitt avslutade engagemang i referensgruppen.
Ja, jag skrev en text i Bang under våren 2013. Den handlade om barnfattigdom, ett ämne jag var påläst i och just hade skrivit en rätt uppmärksammad debattartikel om. För ungefär tre dagars arbete med en lång fördjupande text fick jag ett arvode från Bang på dryga 2000 kronor. En belöning som heter duga. Lawen Mohtadi – som Selimovic försöker slå i läsarna att jag har en nära och genomkorrumperad relation till – jobbade inte på Bang då, och hon och jag har inte suttit i referensgruppen samtidigt.
Efter att ha gjort sitt yttersta för att desavouera referensgruppen konstaterar Selimovic sedan plötsligt att regelrätt jäv förekommer sannolikt inte, och visar sig mest vara missnöjd med andra saker.
Det ska inte sitta folk med erfarenhet från tidskriftsvärlden i gruppen. Det kan man kanske tycka, men nog är det bra om de som ska utvärdera tidskrifter som söker stöd förstår vilka förutsättningar de arbetar under.
Vidare, menar Selimovic att det är för lite högerdebatt bland dem som får stöd – fast Selimovic nämner ingen liberal eller konservativ tidskrift som sökt och borde ha fått men nekats stöd. Bra tidskrifter får för lite, dåliga för mycket pengar. Satirtidskriften Det grymma svärdet ska verkligen inte ha några pengar.
Nu är problemet med referensgruppen tydligen att den inte delar Selimovic bedömningar i varje enskilt fall.
Som jag läser hans text tycks detta på något sätt ha att göra med en jättestor socialdemokratisk sammansvärjning, där Arenagruppen är spindeln i nätet. Här blir de mest oskyldiga samband del i en konspiration. Selimovic får det att framstå som att den som översätter en text till Fronesis automatiskt får en direktförbindelse till LO:s ledning och Stefan Löfven. Aftonbladet, särskilt kultursidan, är i själva verket en mäktig marknadsföringsmaskin för socialdemokratisk propaganda.
Utifrån hans resonemang borde, som Mattias Hermansson skriver, Selimovic själv aldrig diskutera frågor som rör Sveriges Radio eftersom han varit anställd som chef för Radioteatern. Sydsvenskan, Expressen och Dagens Nyheter borde aldrig recensera böcker utgivna på Bonniers.
Det blir absurt. Så går en angelägen diskussion om risken för vänskaps- och fiendskapskorruption i den lilla svenska kulturvärlden helt förlorad i konspirationsteorier och ren aggression.
