Selimovic ser spöken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-03

Malin Krutmeijer bävar för att FP:s kulturprofil kommer till makten

Jasenko Selimovic vill inte berätta vilka de konstnärliga klåpare är, som han påstår badar i oförtjänta bidrag.

För all del, charlatanerna lär väl bli varse sin status den dag Selimovic får den politiska makt han eftertraktar.

Han tänker nämligen utöva den makten med ett oroväckande kvalitetskriterium som instrument – oroväckande, eftersom vi förväntas nöja oss med upplysningen att kulturen ska produceras av ”professionella” och att den ska rikta sig till ”genuint kuturintresserade”.

Selimovic larmar som om Dramaten och Moderna museet och deras publik förde en förnedrande tillvaro i skuggan av en massa sjukskrivna, trädgårdsodlande lantisar, över vilka det strömmar skattepengar som vatten ur ett sprinklersystem. Inte nog med det: ”rehabiliteringspatienter, kulturointresserade och turister” har intagit salongerna, där de ”genomlider” den stora konsten. Så blir det när man har tillgänglighet – idén att det ska vara enkelt för flertalet att uppleva god kultur – som kulturpolitiskt mål. En tvångskommenderad massa väller in över finkulturen, och får samtidigt mandat att definiera sina simpla fritidsintressen som kultur. Inget blir bättre av att ”i princip vem som helst” kan kräva kulturpengar.

Allt detta är naturligtvis ren fiktion.

Och är det något jag är utled på så är det borgerlighetens bild av Sverige som ett land av lullande, bidragsberoende, oprofessionella idioter i behov av uppsträckningar. Dessa slappisar är ju bara spöken som vi tryggt kan jabba loss emot i förvissning om att fighten är riggad.

Det lite udda med Selimovics fiendebild är att den omfattar både kulturutövare och publik – och så ”vänstern” förstås. I sitt svar till mig attackerar Selimovic denna vänster, men missar att jag varken kandiderar till riksdagen eller är medlem i något politiskt parti. Jag gillar bara inte när man försöker dribbla bort var man står genom absurda utspel. Kulturrådet har mig veterligt aldrig delat ut pengar till odlarföreningar.

Ska man hålla i pengapåsen – och det är vad Selimovic vill – så ska man göra det med ödmjukhet. Genom att utesluta den breda publiken ur diskussionen – och klargöra att ”professionella” enväldigt ska rensa upp i vår kulturella slasktratt – öppnar Selimovic för en skatterevolt mot kulturen. Och han vägrar se sambandet mellan status och den ojämlika fördelningen av samhällets resurser. På så vis behöver han inte reflektera över hur synen på kvalitet är knuten till ekonomisk och social position. Att analysera samhällets maktförhållanden – som Pierre Bourdieu gjorde – är inte detsamma som att vara relativist.

Det handlar för guds skull om att lyssna på fler än dem som råkar inneha makten och härligheten.

Till skillnad från Daniel Suhonen ( Aftonbladet 1 september) läser jag inte Selimovic som nyliberal. Jag tror att han uppriktigt vill skydda delar av kulturen från marknadskrafterna. Hans kvalitetsbegrepp och idéer om kanon är konservativa.

Däremot är han nog mycket liberal på en punkt: han tycks på fullt allvar tro att bäste man alltid vinner, så länge stat och politiker inte lägger sig i med tillgänglighetsmål och klassperspektiv.

Bäva månde publik och kulturliv om Jasenko Selimovic får en riksdagsplats, rentav ministerpost. När bäste man vunnit, är risken att han ser det som ett kvitto på att just hans åsikter om konstnärlig kvalitet bör styra.

Malin Krutmeijer