Julen är såld
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-22
I dag är det skyltsöndagen – åtminstone enligt den tideräkning jag varit van vid. Egentligen innebär denna i sig ett enormt tänjande på själva julperioden, för i slutet av 1800-talet ägde skyltsöndagen rum den sista söndagen före – julafton.
I dag är julskyltningen igång redan i slutet av oktober. Julen har snart tänjts ut till en fjärdedel av året. Beror det på att vi gillar den så mycket att vi vill dra ut på själva firandet maximalt? Inte alls. Det absurda är att samtidigt som julen och julhandeln är större än någonsin – så är själva högtiden alltmer impopulär, och av många rent av hatad.
Backar du hundra år eller så skulle du få väldigt svårt att hitta en enda människa som avskydde julen. De förekommer i stort sett bara i sagor à la Dickens, som ett välfungerande berättartekniskt knep. Det intressanta är att ju sämre vi tycker om julen, desto mer firar vi den. Eller om man så vill: ju mer vi firar, desto mindre gillar vi julen.
Hur hänger detta ihop?
Om man ser julen som ett varumärke (och i vår tid ses allt som varumärken) så har det en oöverträffad säljkraft. Man försöker mjölka det och dra ut på det maximalt, eftersom julen är handelns bästa tid på året (en del har över hälften av årets intäkter från julförsäljningen). Det är kanske det starkaste undergångstecknet i vår tid, att saker vars värde byggts upp långsiktigt alltmer brandskattas med en nästan bisarr kortsiktighet.
Men varför har då julen blivit ett så starkt varumärke. Jo, därför att den är en mångtusenårig traditionell kontaktyta mellan förfäder, nu levande och efterkommande. Och som sådan helt oöverträffad. En styrka som den i dag naturligtvis håller på att förlora när den alltmer förknippas med svettiga Åhlénsköer och meningslösa julsånger i mitten av november.
Vi lever i en kultur där den ena handen inte vet vad den andra gör. Vi är själva både offer – och förövare i en och samma person. Där den ena sidan av oss alltmer anpassar oss till ett kommersiellt julbegrepp – och den andra sidan av oss avskyr det.
Om våra hårt arbetande förfäder såg vad vi gjorde med julen skulle de förakta oss. Vi säljer ut en av de få viktiga sakerna, som ägs kollektivt av många generationer på ett sätt som får en att tänka på knarkare som säljer gemensamma familjetillhörigheter för att finansiera sitt missbruk.
Och vi är också missbrukare. Konsumister.
Den dagen vi vågar resa oss upp i våra liv och erkänna detta skulle vi kanske ha en god början. Vi skulle kanske till och med kunna vinna tillbaka julen igen och kunna uppleva dess känslomässiga värde – i stället för att sälja ut det.
Fredrik Lindström
